Jag kommer genast att tänka på min far. Inte just för att han också nyligen kilade, men för att han gillade både Jeanne-Claude och hennes partner Christo. De slog, som ni kanske vet, in både det ena och det andra i paket under sin glansperiod på 80-och 90-talen. Så som riksdagshuset i Berlin och en ögrupp i Florida. Bildgoogla, by all means! Men de gjorde mycket annat också och att jag tycker om deras verk är mina kära konstintresserade föräldrars förtjänst. Remember? Jaadå, vi var på Louisiana när det var utställning där.
Farsan reste mycket i jobbet och en gång när han kom från Frankrike efter en affärsresa - som företogs samtidigt som Pont Neuf var inslagen - hade han med sig en bit av tyget från bron i present till mamma. Han hade sett bron den sista dagen den var inslagen, slagit sig i slang med gôbbarna som höll på att ta bort tyget och dealat till sig en bit. Jag fattar inte hur, han pratade inte franska, man vet ju "hur fransmän är" och kan dessutom tänka sig att de där trasbitarna skulle säljas för hundratals kronor styck - men han gjorde det. Till mamma. Sådan var han också, min pappa. Mamma blev huuur glad som helst. Jag fattade inte grejen, jag var för liten.
När pappa skulle förklara deras konstnärskap för mig berättade han om ett projekt som de gjort:
Christo och Jeanne-Claude hade skickat paket, inslagna i brunt papper och med snöre om, per post till en antal personer.
De allra flesta - men inte alla - av adressaterna öppnade försändelsen.
Det fanns givetvis ingenting inuti.
4 kommentarer:
Men vad sensationellt att ha en bit Christotyg i släkten! Det finns väl kvar, hoppas jag?
Ååååååhhhh! Åh! Mina favoritkonstnärsartister!
ÖH: Ja, det antar jag - hoppas jag verkligen att det gör!
Godiva: Ja, visst är dom tuffa!
Wow, vad häftigt! Härligt att du har goa minnen ...de betyder så mycket! Allteftersom tiden går kommer du att minnas fler. Det är som en skatt ingen kan ta ifrån en....
Skicka en kommentar