"Äsch, det händer ingenting"

Jag har nog aldrig varit mörkrädd på riktigt. Uppvuxen på landet där det är glest mellan hus och gatubelysning, i ett gammalt hus som knakade. Det jag var rädd för var inte spöken utan att något av träden som växte runtom huset skulle blåsa ner över det. De susade så högt att det inte gick att prata i vanlig samtalston utomhus när höstvindarna tog i. Orden flög iväg med en gång, man hörde bara sin röst inne i huvudet.

Nu bor jag med min egen familj i ett annat gammalt hus. Som knakar och bubblar (!) och har andra ljud för sig. Jag har inget problem med att kuckelura ensam om kvällarna när barna somnat. Trähus låter, det vet jag. Men att lägga sig ensam är bra ensligt. Att vara den enda vuxna som går runt och släcker, låser, kollar att kaffeapparaten är avstängd. Det händer att jag undslipper mig ett "Jahapp, då går jag och lägger mig då" till ingen alls.

Jag tänkte skriva om det här igår, precis när jag borstat tänderna, släckt allt och skulle gå och knoppa. Men det kändes inte bekvämt att sjunka in i de funderingarna precis innan sänggåendet. Jag skyllde för mig själv på att det faktiskt var sent och jag behövde 20 minuters sömn mer än ett blogginlägg jag lika gärna kunde skriva idag.

Men jag undvek nogsamt att titta ut genom fönstren.

Ville inte se den som inte stod där.