Klicka på bilden och läs först, jag hittar ingen länk.

Nu får somliga på kulturmediaparnassen lugna ner sig ett par hekto.

Jag tycker Lars Norén verkar helt normal.
Vem känner sig inte lite sådär barnsligt omnipotent ibland?
Skillnaden ligger i att få eller ingen gräver i det, ens erkänner det.
Däri bestå hans konstnärskap.

Och mer ändå, jag tror han har ett sundare förhållande till sig själv och sitt skapande än de flesta. Han verkar dessutom ha en sällsynt kontakt med sitt sinne, med det enkla ifrågasättandet av allt möjligt som är oundgängligt för en konstnär samt i allra högsta grad vara medveten om vikten av frånvaron av censur för den fria tanken. Det är bisarrt att han anklagades för det tragiska efterspelet till 7:3, som om det var en händelseförloppsrisk han kalylerat med.
Det anmärkningsvärda är att han verkligen sökt sätta sina fria tankarna på pränt, i all sin sköna förskräcklighet.
Jag är glad för det.
Men jag är å andra sidan inte omnämnd.

Däremot skulle jag gärna jobba på Folkan i framtiden.