fredag 4 april 2008

Huskorset throws dagens (out)fit

Det går en skarp skiljelinje mellan å ena sidan modet som uttrycksform å andra sidan klädindustrin och modejournalistiken. Ängsligheten underblåses av tidningar, lösningen på problemen kan inhandlas på närmaste varuhus. Se rätt ut, var rätt, visa att du är en rätt person. Varför? Innerst inne? För att visa vem jag är, för alla potentiella partners. Kom inte och påstå något annat. Att det är roligt/självförtroendehöjande att klä sig snyggt duger inte som enda förklaring. Fråga varför en gång till så står det klart. Människan tvättar sig för att inte lukta illa eller bli sjuk, men där går gränsen. Vi har uppfunnit spegeln och vi kan alltså betrakta oss själva utifrån och då går det som det går. Det handlar om att visa vem man är och att må bra av att veta att andra tycker att jag är snygg. Där blir det problematiskt, eftersom det innebär att jag inte enbart har mitt eget själsbästa för ögonen: Det eftertraktade välmåendet uppnår jag först när jag fått en annans bekräftelse på att jag verkligen var snyggt klädd/tjusig i håret. Vad jag själv tycker underordnas någon annans åsikt, på vars agenda mitt välmående förmodligen inte alls står.

Det här är så trist och jag känner mig så tråkbitter men: Modearenan är en tillställning för de redan välsignade. Jag har aldrig varit den snygga. Jag vet mina fördelar, men har inte en sula i modevärlden. Är man tjockis är man dömd. Man är anvisad till avdelningen för tält och hästtäcken och exakt hur många balla kläder tror ni finns i size 48? 56? Eller ens 44, i många, många fall. Det är modeapartheid och INGEN (nja…men väldigt få, här är en, inlägget "Skammen" från den 13/3-08) pratar om det eftersom de icketjocka inte märker det (vem går omkring och kollar efter kläder som inte passar?) och de ickesmala skäms för mycket för sin oversize för att vilja dra uppmärksamheten till den genom den sortens debatt. Blir det ändå debatt varar den en dag eller två, och det funderas mer på huruvida debattören är så himla tjock egentligen att hon (för det är oftast en hon) har rätt att vara arg? Eller så rör sig argumenten kring varför tjocka alltid är så himla arga. Det är ett provocerande och härskartekniskt undvikande av kärnfrågan: Varför är svarta så himla arga tror ni? Vissa arga är ju inte ens himla svarta, egentligen.

Somliga modejournalister inspireras jag av på alla möjliga plan. Andra modejournalister ser till att en hel generation påminner som en husvagnscamping. Lite olika modeller på husvagnar och färg på förtälten, men likförbannat en orgie i tristess, likriktning och icketänk. De insatta ser skillnad på lort och pannkaka, men en utomstående ser bara ångesten. Så ibland kommer det en gammal grönblåmålad buss omgjord till husbil med en familj med tre barn, morfar och hund och intar campingen. Jävlar, vad glad jag blir av att tänka på dem! Lika upplyftande är det när någon klär sig precis som dom vill. Det anses modigt att klä sig bort-i-tok - till en viss gräns. ”Modemissar” upptar hela uppslag i fredagsbilagor. Hur faen tror modejournalisterna att de ska kunna inspirera mig (vilket är vad de hävdar att de egentligen vill) till stordåd om jag riskerar slaktas på den goda smakens altare av modeängsliga kamrater som frälsts av en överstepräst i en religion jag inte ens bekänt mig till?
Lika mycket som att den vanligaste upprapningen av en modejouralist är någonting i stil med att ”en stilikon är en som går sin egen väg”, så ligger ett ramaskri på lur när någon försöker. Allra helst om denna någon är kvinna. Det är svårare att peka ut någon av dagens enfants terribles, men vi över trettiofem kommer ihåg Cia Berg i SVTs Bagen. Det mesta är ok, det finns inte så många tabun kvar. Det skulle i så fall vara att inte bry sig. Att inte ens har tänkt efter. Det skulle vara en dödsynd, modemässigt. Vilket den som inte bryr sig skiter i - eftersom vederbörande just, inte bryr sig. Fast den personen kan nog inte hoppas på att få ha en fashionista till kompis, enligt devisen "regnar det på prästen droppar det på klockaren". Folk kan tro att den genomtänkta, svindyra outfiten fashionistan bär enbart är ett lyckokast eftersom kompisen bredvid ser så hopplös ut. Guilt by association. Fast det finns ju lassvis med folk som redan inte tänker efter. Dom skriver ingen om. För att ”jag-bryr-mig-inte”-stilen ska funka som modekommentar måste personen vara fashionista från början och sedan ta ett medvetet beslut att inte bry sig - och har givetvis därigenom brytt sig.

Mode som konst- och uttrycksform är en oerhörd humankraft, ockuperad av stora ekonomiska intressen, på gott och ont: Man har inte råd med en äkta Picasso, men kan mycket väl hitta en hyfsad reproduktion på H&M – huvudsaken är att man inte går i idiotstylisters ledband, utan väljer det man själv tycker man är fin i. Det är en rejäl floskel – men det är svårare än man kan tro och det är inte ”bara mode”. Det är fanimej politik.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Du har helt rätt. Det är politik och det är så jävla rått och småsnålt, en maktfaktor som hela tiden pekar och nyper där det redan gör ont. Makt via skam.

Min närmaste barndomskompis är en riktigt stor tjej idag, och jag är förmodligen den enda hon ens vågar diskutera det med. Hon äter inte på sin arbetsplats eftersom folk tittar. Hon specialbeställer kläder à la tält och har inte kunnat hitta ett par byxor hon kan ha på tio år. Jag var gråtfärdigt förbannad i veckovis efter att hon resignerat sade en gång: "Jag önskar att jag bara kunde vakna en morgon och vara normal. Alltså, jag behövde inte vara smal, bara normal. Det skulle vara så kul att kunna gå in i en vanlig affär och bara prova saker. Det är min dröm."

Det ska inte vara en dröm! Man tycker att det borde vara en självklarhet, en mänsklig rättighet att kunna prova en tröja i en kedjebutik. Man är faktiskt NORMAL även om man är tjock! Men hur fan ska man komma åt detta när till och med tjejer som har explicita feministiska åsikter samtidigt späker sig skitsmala för att vara "fin i sina egna ögon och kunna acceptera sig själv"?

Jag blir så jävla trött. Vad hände med live and let live?

Erik Ahrnbom sa...

Bra skrivet.

Huskorset sa...

Suz: "Live and let live" säljer inga Gucciväskor eller ens lösnummer. Det är för sorgligt. Hälsa barndomskompisen från mig.
Späkfeministerna är farligast för jämställdheten och det är nog min jobbigaste åsikt. Jag har flera som jag räknar som mina vänner.

Erk: Tack!

Snokis sa...

Du har så klart helt rätt. Nu skäms jag för att jag själv har späktendenser och aldrig tycker att jag duger. Har absolut inte samma syn på andra.

Anonym sa...

Mycket originella tankar och väl uttryckt. Behåll din egen blick på saker och ting och du kommer inte bara växa som människa utan även som förnyande kraft i kulturen i sin helhet.

Anonym sa...

Bra skrivet..ta gärna in åldersfacismen också någon gång. Faktiskt skitjobbigt att inte få vara sin ålder(50+). Alla ska vi vara unga eller fantastiskt snygg för sin ålder...

Huskorset sa...

Snokis: Vi har alla våra ok att bära, tjock som smal, gammal som ung. Inte skämmas, rara. Vara medveten om dem, tala om dem, försöka böka med dem så att de tröttnar och försvinner.
Och, som du säger - man skulle inte drömma om att döma andra efter de orimliga krav man ställer på sig själv.
Elin: Tack! Det är mitt mål och min strävan.
Christel: Bra idé. Skriv du också. Jag har bara precis börjat smaka av konsekvenserna av bli äldre. Du har mer erfarenhet. Upp och ut med det.