Har Lotten flyttat?

Lillkillen bubblar över av fniss:
"Mamma, jag vill så gärna flytta till Eskilstuna!"
"... Varför då?"
"För att det är ett så jätteroligt namn!"
"Vem bor där?"
"Det är ingen som bor där!"

Jamen vad har jag sagt om att ongarna ska vara med och klä granen?

Eller är det dags att kalla det tradition?

Huskorset pratar om det

Jag har funderat länge på det. Vad det var som hände. Hur jag kunde låta det ske. Jag vet fortfarande inte om jag hade kunnat handla annorlunda – jag tror faktiskt inte det. Inte där och inte då. Jag hade inte tillräckligt i ryggsäcken för att kunna sätta ner foten. Man kan raljera och säja att någon såg till att ryggsäcken fylldes på litegrann.

Jag kände och känner mig inte traumatiserad av händelsen, men förnimmelsen av att jag varit med om något som passerade gränsen för ”ok att göra med en medmänniska” har stannat hos mig i alla år. Och ändå har jag upplevt att skulden varit min hela tiden - eftersom jag ju gav med mig.

Jag tror dessutom att jag aldrig berättat om det för någon. Men Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdottir (who we all know as Mymlan) m.fl. har dragit igång kampanjen Prata om det och nu tänker jag göra det.

Det är inte lätt. Det är längesedan. Jag har bara korta minnebilder. Inget våld brukades. (Min korta historia är måhända lättare att berätta än mångas just därför. Men jag tror ändå att den är viktig eftersom jag anar att den är väldigt mycket vanligare än de som innehåller våld. Var går gränsen för sexuellt tvång? Att våld inte är ok är en självklarhet – men innan dess?)

Inget våld alltså. Bara ett jävla tjat och bedjande och därigenom ett sorts manipulerande tvång. Det förnedrande låg i att han var så envis och aldrig gav upp, han ville ju så gärna – kunde jag inte…? Schyssta? Han var ju kille och behövde… Jag kunde knappt tro det. Vi var ju vänner? Inte många hade så tydligt deklarerat att de tyckte jag var åtråvärd och jag kände mig motvilligt smickrad. Vi hade hånglat, nu ville han ligga men det var sent och jag ville bara sova. Han hindrade mig. Han höll på i timmar (med tjat - oh the irony!). Till sist gav jag med mig för att jag var tröttfull, utmattad och bara ville få sova. Han var fan knappt styv. Ingen av oss kom, vad jag minns. Jag tror mig minnas att jag låtsades hänga på där ett tag – typ för att inte tappa ansiktet, jag hade ju sagt okejrå för att få sova sen - men kul var det ju inte. Varken före, under eller efter.

Vi var som sagt väldigt goda vänner vid den tiden. Han är en innerlig och varm person som gått vidare med sitt liv och som jag önskar allt gott. Vi umgås inte längre. Vid närmare efter(konstruktion?)tanke var det väl däromkring våra vägar skildes.

Jag ger sällan eller aldrig med mig om någon försöker övertala mig till något trots att jag redan avböjt. Det är min mentala artefakt från händelsen.

*

prataomdet.se (nystartad blogg)

#prataomdet (twitterflöde)

I Bang finns en vinkel från männens håll.

Det finns massor att läsa, och än mer att prata om. Gör det. Prata om det.

Undantaget spyorna är det riktigt mysigt

Skruttig Åttaåring. Tredje dagen i soffan med Cartoon Network, Disney channel, Barnkanalen och frökatalogen från Impecta.


Julklappstips till trädgårdsfantasten:


En kanonbra sammanställning av alla möjliga växter man kan tänkas vilja ha (och inte vilja ha), inklusive planterings- och skötselråd. Kolla in www.blommorochbuskar.se
Dyr som guld, men en av få av mina trädgårdsböcker som jag håller för oumbärlig.

Varav hjärtat är fullt talar... Barnen? Del II (uppdaterad m länk till Del I)

Åttaåringen ligger i soffan med feber:

- " Pappa, jag älskar husdjur. Kaaaan vi inte skaffa en guldbagge?"

Här är Del I

(Gud vad det verkar som om våra liv står och faller med Guldbaggespektaklet.)

Skärp er ongar! Annars får ni smaka senap!

Julsenap. Nära, ömt.

När vi spelade Snart kommer tiden i Borås under hösten satt jag på scenen i förspelet till föreställningen och rullade senap the old fashioned way: Med senapskula i rund skål. Detta medan jag betraktade publiken som undan för undan intog sina platser i gradängen. Regissörens idé var att människorna skulle komma in i teaterrummet mitt i ett redan pågående skeende. Att just rulla senap var dock mitt förslag. Helt enkelt för att jag spelade en hushållerska, men också för att jag länge velat lära mig det.

När jag var liten i Skåne rullade min bästis farmor senap till jul och jag minns att vi barn fick prova, men att det var svårt att få kulan att snurra så bra att kornen krossades ordentligt. Det har varit en sorts romantisk köksdröm jag närt, särskilt som det verkar lögn i havet att få tag i en senapskula i dessa dagar. Någon som känner till en senapskuleaffär?

Nåväl, tillbaka till Borås: Rara Rekvisitören lyckades få låna en senapskula av en vän och visst var det lite knixigt, men snart fick jag till det rätta svänget i knäna. I pausen diskade RR kula och skål och jag grämde mig ofta litegrann över att jag inte tog hand om den där klutten, men det föll mig ur minnet, gång på gång. Förmodligen för att vi alla var synliga på scenen under föreställningen, även när vi inte "var med" s.a.s, jag hade för mycket annat att tänka på.
Men: I applådtacket efter allra sista föreställningen sprang Rara Rekvisitören fram med blomsterflickorna (jojo, slika har vi vid teaaatern) och stack en glasburk i handen på mig. Hon hade tagit vara på alla senapskluttar! Jag blev så himla glad och fällde en tår bafatt jag är en sådan sentimental fjolla.

Nu har den stått och gonat till sig i kylen här hemma och har i afton sötats, kryddats och avsmakats. Om den är god? Låt mig säga såhär: Näshålan klaras upp som genom ett trollslag, tungan slår volter, ögonen tåras. Äntligen har jag ett reellt hot att uppfostra mina ongar med.

Megaloman, sockerstinn och starrbligande

Vi har haft vårt årliga Julkaffe här idag. Detta betyder att vid pass sextio pers - både barn och vuxna - kommer och fikar, äter sju sorters kakor, sockerkaka och lussebullar.

Ongarna blir lite speciella att ha att göra med, det är den enda dagen på året som de får äta så mycket kakor och bullar de vill. Det är väldigt trevligt men man blir trött som en trasa.

Pepparkaks-Sagrada Familia beundrades vederbörligen och Översättarhelena kallade mig "megaloman" på Facebook ikväll. Det var den finaste komplimang jag fått.

Nu ska jag sätta mig och glo in i väggen en stund.

Titta! Det blev en snöklädd granskogsdunge!

Äntligen. Mind over pepparkaka. Nu kanske jag kan hålla mig till vårt eget hus i fortsättningen.
May I present The Apse facade och The Passion Facade (nej, de tolv scenerna ur Jesu liv som finns under de lutande pelarna pallade jag inte med. Även ett bindgalet och pepparkakshusfrälst Huskors har sina gränser):


Här har vi The Glory Facade och The Birth Facade (heter den så verkligen? ...Får kolla i morgon nu måste jag verkligen sova):

Notes to self:
* Skaffa finare tyll till nästa år. Så här kan vi inte ha det längre.
* Se till att köpa dubbelt så mycket florsocker som jag tror behövs, så att inte kristyren tar slut innan det är klart.

Work in progress

Steg 2 i mysbelysning:

Steg 4 i skräckbelysning:

Det här har inte med saken att göra alls, men vi premiärprovar en av Filmstjärnans födelsedagspresenter:

Spänningen är olidlig, eftersom vi missade en väsentlig instruktion i receptet: Att smeten skulle hällas kall i apparaten.
I värsta fall blir det vaniljsås med chokladsås till efterrätt.

Sagrada Familia-rapport

Allt går helt enligt planerna, vilket innebär att jag hittills givit upp tre gånger. Men idag brände jag mig rätt bra på sockerklistret och det ingav en sådan fin känsla av tradition och normalitet att jag hyser gott hopp inför fortsättningen.

Trevlig helg!

Om ni bara ska läsa ett blogginlägg idag...

...Så läs inte det här, läs istället om när Jonas fick feeling.

Jo, vi var ju i Spanien i somras...

Jag vet att jag sagt att det blir vårt eget hus som pepparkakshus, men... Kanske ändå inte. Det har jag ju gjort en gång. Det är liksom ingen match då, jag går inte igång på det lika mycket som förra gången. Åttaåringen röstade på Jonsereds kyrka, men något tråkigare kan jag inte tänka mig (så jag skyllde på att vi inte mätt upp den).

Men.

När Lillkillen skulle traska till dagis i morse kom han med sitt förslag. En annan kyrka. Egentligen helt självklart eftersom det utan konkurrens var årets husupplevelse för oss allihop.

Jag kände adrenalinet rinna till.

Jag vet inte om jag klarar det.

Och det är lite det som är grejen.

Dessutom gör det ju ingenting om den inte blir färdig.

Boom boom - sen blir det svart

En ynka natt på hotell skulle man väl klara av? Det här är ju larvigt. Längtar hem som en... Ett Huskors i Trollhättan. Tur att det finns internet. Med Snok och Söderberg och Godiva och Lilla Blå och...VAAAA???!!! Just när man trodde att allt hopp var ute med honom är Mongot tillbaka med en alldeles fantastisk ny URL.

Men min nätsladd glömde jag hemma. Kan ni begripa så korkat? Om tio minuter dör datorbatterierna. En halvtimme innan facit i Lottens julkalender. Ursäkta, men nu måste jag gå och krypa in i röven på mig själv. Gonatt.

En liten bit av Bollywood i Trollywood

Under hösten i Borås upptäckte jag i ett hål i väggen på Åsbogatan en helt makalös take-away-indier, komplett med tandooriugn där de gräddade naanbrödet, och uunderbart god mat. Jag sörjde uppriktigt när mitt kontrakt i Borås var slut.
Nu ska jag vara med i en liten roll i en tv-serie som spelas in bl.a. i Trollhättan. Enstaka dagar blir det, men vilken moderrestaurang ligger tvärs över gatan från hotellet?


Hurra! Palak Paneer FTW!

There is no fart limit on the internet

När någons svärmor, jag säger inte vems, råkade prutta ljudligt igår ropte hon:

"Hoppla! Wikileaks!"

Klarrt

14 pavor. Nu blir det provsmak med pepparkakor & Saint Agur.

Nu tappar vi årgång 2010!

Pepparkakshusrecycling

Det blir samma som för två år sedan. Det hjälps inte när man bor i världens finaste hus och har mätt upp det i värsta höstrusket med två sockerstinna ongar kring bena och sedan ritat skalenliga mallar.

Filmstjärnan tyckte jag skulle bygga hela byn. Jag vet inte om det var ett seriöst förslag, eller om han var sarkastisk, because I just might.

Gammalt skryt:

2008 (som det alltså blir i år med)

2007

2006

Det finns några till, men jag tror de bilderna ligger i en gammal dator. Förra året var jag ledsen efter pappas död och orkade inte riktigt piska upp någon jul-geist. Men nu står degen i kylen och mallarna i framrotade.

Rapport från första världen

När jag läser tillbaka hos stackars Snokis, som verkar ha drabbats av ungefär ALLA i-landsproblem man kan tänka sig, hittar jag två grejer under avd "Ungar är för härliga" (för det är dom ju ibland):

Här

och

Här

Apropå det, utan att för den skull på något sätt förringa Snokis vedermödor, vill jag gärna dela med mig av Arabens kommentar när jag häromdagen först smågnölade över något som hänt, sedan ursäktade mig och sa att jag visste att det var i-landsproblem:

"Det vore mer anmärkningsvärt om du, som bor just i ett i-land, skulle ha u-landsproblem."

Onekligen.

Äntligen!!!

Nu, kära vänner, drar Lotten åter igång sin oefterhärmliga efterhärmliga julkalender!

Klicka här för lite bakgrundsinformation

och

Klicka här för att gå direkt på första luckan.