Har jag en blogg också?

Nu är det bara sex föreställningar kvar i Borås. Det är skitkul att köra föreställningen och känns sådär att det är så kort spelperiod. Men men, sån´t är livet ibland. Dessutom ska jag, Blomman & Frumpen göra en extragrej för teatern på Borås Konstmuseum. Ett dikt- och sångprogram, helt enkelt. Det blir kul!

Vill ni komma? Det är nästa söndag, den 31/10. Vi startar kl 15 och om man vill kan man hoppa på den guidade turen runt utställningen (som är superbra) kl 14 och sedan slå sig ned för att få lite

"Höstlove i ord och toner"

Det är vad vi (hrm...jag. Jag måste intala mig att stå för det) valde att döpa programmet till när marknadsavdelningen krävde ett namn på uppträdet för två månader sedan och vi inte hade en aning om vad vi skulle göra. Nu vet vi lite mer. Både Blomma och Frump är finfina musiker och jag sjunger iaf inte falskt. Mellan låtarna pratar vi. Dels saker vi skrivit, dels lånade texter. Det blir underhållning som inte skaver någonstans utan kanske mer är kul och fint, lite tröst i hösten typ.

Ni ska veta att i min bransch är dikt-och sångprogram något som i status ligger snäppet under att dubba tecknat för Cartoon Network. Detta för att det är tiofalt mer jobb och tiondelen betalt. Fast det är roligare. Som Dolly säger om bluegrass: "double the speed, half the money and twice the fun".

Jag jobbar vidare på min barnbok också. Det går bra.

Det är därför jag ter mig gles häromkring.

The rules are there ain´t no rules

Måns Mårlind & Björn Stein är två svenska filmregissörer som sliter hund för att lyckas, bl.a. i Tinseltown over there. Filmstjärnan har jobbat mest med dem, men även jag var med en sväng i för ett par år sedan i en liten men asbra roll i Snapphanar på SVT.

Jag är en stor beundrare av deras liksom lekfulla målmedvetenhet och ännu mer av deras intensiva idiotintresse för sitt medium. De är två stencoola nördar med enorm kunskap och ett aldrig sinande intresse för goda historier.

Här är deras tips till unga filmare.

Hej och välkommen till medelåldern

Nu börjas det. Tandtråd förslår inte längre, utan det är dags för de tyngre grejorna:


Jag köper väl stödstrumpor i veckan. Dockstatofflorna kom med posten i jåns. Jag tycker att Sveriges kreddigaste magasin är tidningen Vi.
Fler tips?

Going down that oll´road again

En anonym, rolig och på alla sätt underbar ny kommentator ("rolig och underbar" givetvis för att vederbörande öste beröm över mig) fick mig att minnas den här trevliga bagatellen:

Gudfadern var det länge sedan jag nämnde. Han har en helt fantastisk familj, innehållande bl.a. en mormor. Om henne vill jag berätta lite, trots att jag aldrig träffat människan:

1. Hon har löständer.

2. Hon uttrycker gärna - likt många andra mormödrar i vårt avlånga land - sin beundran/oro/avsky/häpnad/whatever genom att exklamera några små "oj" i rad, såhär:"ojoj-ojojoj!"

Nu kommer vi till det där med löständerna. Löständer får ju inte under några som helst omständigheter göra något annat än att sitta bergfast på plats. De får icke lossna, fara på sniskan eller (gud förbjude) ut, men tydligen är vissa av vårt språks ljud så avancerade att de kan utgöra en fara för äldre människor med löständer - varför den rara gumman har utvecklat ett sätt att prata där tungan inte gör alltför ystra krumsprång vid artikulerandet av vissa vanskliga konsonanter.

T.ex. är "j" just en sådan högriskkonsonant (Ljudandet av den sker i övre delen av munhålan med tungan i en slags skål under. Jag uppmanar ivrigt er att pröva själva!). Dess ljudande verkar, har det visat sig, orsaka en luftspalt under tantens lösgom som får den att frigöra sig och halka omkring. Inte bra. Damen i fråga har därför empiriskt (antar jag) kommit fram till ett sätt att uttala bokstaven "j" på som inte gör att löständerna lossnar.

Allt väl? Nja, jo.

Det är bara det att hennes sätt att uttala "j" ligger väääldigt nära alla andra människors sätt att uttala, vad vi språkljudsexperter kallar, ett "tjockt l". D.v.s. ett "l" uttalat långt bak i munnen där tungans sidor trycks lätt mot överkäkens kindtänder och tungspetsen är avslappnad. Lite som i spanskans dubbel-l- ljud, kan man säga (jämför: Mario Vargas Llosa).

Kära vänner, uttala nu högt för er själva den rara gamla mormoderns sätt att visa (t.ex. sina barnbarn) uppskattning med ett innerligt-och-med-tjocka-l:

"Ojoj-ojojoj!"

Vad doktorerna inte berättar om barn-EEG

Jag och Åttaåringen gick alltså upp 04.00 i morse.

Vi duschade, eldade i spisen (rätt spis den här gången), gick på arlamorgonstundpromenad runt Jonsered vid fem-snåret när mörkret var alldeles mjukt fast det var så kallt. Tystnaden var liksom luddig och vi pratade om alla som sov fortfarande. Vi kom hem, bakade småkakor och hela tiden ville han bara, bara sitta eller ligga och inte vara vaken alls. Han hade ju varit uppe sent med sin far, medan jag lade mig tidigt. När vi som bäst stod och kletade med kakdegen kom Lillkillen nedlallandes, yrvaken och grymt baksugen. Det var en jädra mysig morgon.

När vi begav oss till Östra sjukhuset och EEG-kliniken började den där konstiga pigg-tröttheten ta över hos honom, ni vet - den som gör att man beter sig som en drucken (Det är lika delar komiskt och skrämmande, eller kanske mer 70-30, mest komiskt - för det går ju över):

Han får stirrande blick, går egenartat, rör sig överhuvudtaget väldigt märkligt, det är som om lemmarna inte har någon kontakt med koordinationen. De kan fara iväg lite hur som helst och likadant är det med associationsbanorna. Han pratar för sig själv, kryddat med citat från filmer och barnprogram, sjunger underliga låtar, något som någon sagt för tre år sedan dyker plötsligt upp ackompanjerat av ett vrickat fniss. Han drullar omkring som en första klassens byfåne och gud, vad jag älskar honom för att han är så rolig och underbar och skör samtidigt.

Väl inne i undersökningsrummet får han elektroder fästa med en vit, fet kladdkräm över hela skallen och somnar sedan på fem-tio minuter. Han är proffs på sömnundersökningar vid det här laget. Tjugo minuter tar mätningen under sömn, sedan väcks han och får uthärda en stroboskoplampa under fem minuter, i olika blinkhastigheter, med ögonen öppna eller slutna, allt på kommando från sköterskan borta vid datorn.

Efteråt ser han både ut och låter som en väldigt liten rockstjärna på speed. Övertröttheten tar rent ljuvliga proportioner och håret står på ända av kladdkrämen. Han är komplett bortkommen, fastän kristallklar i sin galenskap och beställer på kondiset i Sävedalen, efter ett långt helsnurrigt övervägande, prompt en Napoleonbakelse.

Förr om åren somnade han som en sten när vi kommit hem. Så inte idag. Vi hade en helt galen eftermiddag i hans rum, jag var/är inte långt efter honom i trötthet, men jag är ju vuxen.

Jaaa. Jag får väl gå och lägga mig nu. Eller kanske ta en Napoleonbakelse. Det är 70-30 på det.

Måste sova måste sova måste sova

Hej kära bloggvänner som svarat så rart och önskat äppelfilmer bl.a. i kommentarsfälten till inläggen härunder.

Jag ska hitta på trevliga svar till er en annan dag för nu måste jag sova eftersom jag ska upp klockan 03.30 och duscha min Åttaåring så han vaknar och blir alldeles lagom outsövd till EEG-undersökningen i morgon kl 10.00.

Phew-phew, love U!

Ett gott dagsverke

(man kunde ju inte låta bli att datummärka, särskilt eftersom man igår glömde bort att förbeställa ett inlägg till tio över tio i morse som man hade tänkt)

Uppsnurrad och frälst

Filmstjärnan har denna höst gjort en investering som jag inte visste att jag alltid velat ha. En äppelsvarv. "Fjantigt livsstilsmagasins-crap" haver jag förr om åren föraktfullt fnyst åt dylika. Jag gör icke så längre. Den är alldeles vidunderligt praktisk! Skalar, kärnar ur och delar i ett enda - mjapja, några få i alla fall - snurr! Nu gör jag båd' paj och mos, mina vänner, och jag känner mig som värsta provençalska madamen. I sanning ett ypperligt hushållsverktyg, på min ära.

Läs Lotti!

Kollegan och tillika fettaktivisten (fantastiskt bra ord!) Lotti Törnros bloggar om fett som politik. Klok människa, grym konstnär.

Klicka nu då!

Om att få äta upp saker

På kanelbullens dag, på väg i bil från hiphopkursen mot hemmet där lillebror och faderskapet bakar kanelbullar, muttrar Åttaåringen surt:

"Orättvist att Sara ska starta bageri... Vad ska vi starta då. Cirkus eller."

Feng shui - Schmeng shui

Jag har äntligen tagit itu med underklädesdelen av den nya garderobsordningen. Det visade sig att jag tydligen behövde fyra lådor (om 30cm x 20cm x 15cm) och tre hattaskar i stigande storlek - enbart till mina strumpor.

I de tre hattaskarna finns steps, sockor och knänylonstrumpor.

I de lite större lådorna ligger nu:

* knästrumpor i ull eller bomull

* raggsockor och tjocka stickade strumpbyxor

* färgade och mönstrade nylonstrumpbyxor

* svarta och bruna nylonstrumpbyxor

Egentligen helt självklart, när man ser det så här nedskrivet. Sju lådor med strumpor torde vara ett minimum för var och en.

"Jag är lilla Oda. Jag är den dynamiska flickan."

Det här är en pressbild till "Snart kommer tiden" tagen av the one and only, mästerteaterfotografen: Ola Kjelbye

Line Knutzons underbart knorkiga text om tiden som rinner, livet som pågår medan man planerar det och om människorna som tar hand om varandra på det ena eller det andra sättet. Eller inte alls. De flyr, ljuger, bedrar, älskar, sörjer. De består här av två par, ett av det ena parets två barn och så deras hembiträde. Sex roller.

Men! I Pepparkornsregissörskans bearbetning av texten spelas de två paren av åtta personer. Fyra karaktärer således, men en ung och en äldre av varje. Det är roligt när de pratar med sig själva. Eller inte alls håller med om vad deras yngre jag gör.

Skruvad - och fantastiskt välskriven - dramatik med existentiella funderingar i botten, stor humor, absurda situationer, och så jag då. Lilla Oda.

Kom till Borås!

Minusgrader

Satan, nu rök Dahliorna.

Premiärvecka

Den började igår, fortsätter idag och fram till lördag kväll när det brakar loss kl 19.oo.

Arbetstid: I runda slängar 10-14, 18-22. Jag åker inte hem emellan.

Restid till Borås: 45-50 minuter.

Jag älllllskar mitt jobb. Spela teater är det roligaste, och ibland också det svåraste, jag vet.

När jag lämnar barnen på morgonen säger jag "Hej då, ha en bra dag, godnatt, sovgott, ses i morgon". Än så länge skrattar dom åt det.

Och nu ännu mer reklam:

I söndags var det premiär på Starke Man på SVT. Jag är med lite grann, som en av sidokaraktärerna. Det var en superkul inspelning, och jag är mäkta stolt över att vara med, för jag tyckte det blev en skitbra komediserie! (Finns att kolla på här).

Love is a many splendored thing

Det finns många anledningar att älska Godiva.

Nu är det lite special med hennes blogg p.g.a. olika rutiga skäl och svart/vit-randiga (ja, tänk fångdräkt) orsaker, men jag känner ändå att stämningen kräver en skärmdump:

Att man som hon orkar hålla humorfanan högt (eller lågt, beroende på hur man ser det) i de blåsigaste av stunder är värt båd´ klang och jubel.

Så: Hip hip HURRA, HURRA , HURRA!

As brilliant as ever

Vän av ordning (alias Hemliga Morsan)

och

Sparring.

Om vilka som facking röstade.

Dagens lyckopiller!

Kära dagbok

Varje gång jag försover mig och stressar för att hinna, visar det sig att det är den morgonen (som infaller varannan vecka) som Åttaåringens skoldag börjar tjugo minuter senare - fast det har jag glömt. Filmstjärnan är oftast i en annan del av landet och blir typ ...fotograferad eller nåt. Själv börjar jag en halvtimma senare än vanligt och det heller inte fastnat i skallen. Varenda gång, jag svär.
Nu sitter jag här på teatern, och det är 25 min tills vi börjar. 25 morgonkvistminuter värda guld, eftersom jag inte kommer att träffa barnen mer idag. Nu är jag ledsen. Hej då dagboken.

Ekorrpusslet

Åka bil, jobba, äta, jobba, kaffepaus, jobba mer, åka mer bil, avlösa barnvakten, äta, diska, tjata på ongar, pussa ongar, tvätta ongar, lägga ongar, pussa make (om han råkar vara hemma samtidigt).

Eller:

Jobba delad dag vilket innebär allt det där ovan, förutom att jag bara hinner träffa ongarna på morgonen eftersom det inte är varken klimatmässigt eller ekonomiskt försvarbart att åka till och från Borås två gånger om dagen.

Premiärvecka nästa vecka.

Så något bokmässebesök kan man väl titta sig i månen efter.

Men roligt på jobbet, det har jag!

Habla con varandra för fan

Jag följde valvakan igår på SVT och på Fejan. Under kvällen började statusar i stil med "Om någon av mina vänner här på FB röstat på SD så kan ni ta bort er från min vänlista" trilla in på löpande band. Det är något man skriver i affekt. Så klart man känner så, det är helt förståeligt.

Men.

Det är också i linje med Såväl Alliansens som de Rödgrönas stora misstag att inte ta debatten.