Middagstipset

Ibland händer det sådant här i Nordstan. Då är det roligt att bo i Göteborg. Jag hade ingen tändsticksask, men ställde Filmstjärnan och Lillsvågern bredvid som substitut.

Men sudoku är larv

Min mobils dödsryckningar blir allt mer spastiska.
Strax före jag ska sova brukar jag spela ett pusselspel för att rensa huvudet för natten. Det är ett ganska simpelt ett, men för ändamålet mycket passande. Ibland blir jag så trött att jag somnar mitt i spelet - men det gör inget. Spelet bara tar en paus till nästa kväll och jag kan fortsätta där jag var utan att behöva börja om. Det är alltid på rea för tjunie spänn på 3games.

Idag dog spelfunktionen på mobilen. Det går inte att ens se vilka spel jag haft. Ett sällsamt ödes nyck är att igår natt tog jag den här bilden med Filmstjärnans mobil :


47825 poäng på en enda, tre veckor lång, spelomgång. I somras. Ah, bliss.

Om det förra inlägget var havregrynsgröt så är det här en löjromstoast.

Jag kunde naturligtvis inte, visade det sig, leva med att enbart vara en foträt tönt. Det finns något som heter måttliga korvar, även beträffande duktighet.
Så även om det var en lång promenad, var jag tvungen att leta upp den där affären som heter "Snygga skor".
De hade rea.

Men den ligger jävligt långt från affären "Snygga skor"

Jag undrar över vilket ljushuvud till AD (eller heter det copywriter?) som kläckte den sloganen. Men firmanamnet ljuger inte, jag har köpt ett par där och vill aldrig ha några andra.

Det är nu över två år sedan jag blev indragen i det här träsket. Jag provade de tyngre grejorna första gången när när jag lirade Maratondansen på Backa med bl.a. den respektingivande Rivjärnsaktrisen. Hon sög tag i mig under en paus och förklarade exakt vilken idiot jag var som trodde att jag - som var gravid - skulle kunna dansa mambo in i nionde månaden fyra-fem kvällar i veckan oskadd. Jag hummade och tittade i marken och hade inget att komma med. Ingen vej gick udenom och jag började knarka hålfotsinlägg.

Men inte är det rockenroll inte.

Ah, the Glamour of the Theatrebusiness!

Huskorset avnjuter en liten Pommery till sina e-kassekort.

Inte en av mina mest lyckade idéer

Godiva skriver bl.a. om silvertejp idag.

I min gröna ungdom, en gång på Fakiren i Malmö, hade Darling Desperados cowboyfest. Min kompis från teaterlinjen på Fridhems FHS jobbade på Fakiren och hon anlitade mig och två Fridhemstjejer till som barpersonal. Teaterelever som vi var, ville vi givetvis imponera på de "riktiga" teatermänniskorna. Vi gick verkligen in för "Fallna-vilda-västern-kvinne-looken", med korsetter, spetsar, urringningar och hårprydnader.
Joppheidi hade, visade det sig, inte någon passande bh till sin Western-Nattfjäril-klänning och var mycket besviken och lite avis på våra hyllor.

"Det fixar vi med Gaffa!"

hojtade jag och mycket riktigt: Den mest beundrade urringingen den aftonen blev hennes. Stor succé och Joppheidi strålade mycket nöjd, i baren. Det var, kort sagt, ett kanonparty.

Men.
När det var slut och vi skulle svida om och gå hem vid halv fem på morgonen hördes ett vrål från toaletten. Joppheidi stod därinne och skulle linda upp tejpen. Vars klister smält samman med hennes skinn ner till underhuden.

Nu är det nock.

Nu lägger mobilen menyer ovanpå varandra, stänger av sig själv, halva knappsatsen lyser inte + är seg, samt det faktum som ni nu hört några ggr, att inte kameran funkar.
Såååå...snart i en sketsnygg handväska nära mig:

...och så har Huskorset utökat favoritlistan II

...med sprutarga, skitcoola Elin.
Beware.

...och så har Huskorset utökat favoritlistan

Bland de permanenta länkarna till höger finns nu även Moder Solo, Atahari, Ordsnok & Die Quelle.

God natt!

Och nu har jag pifflat tillbaka

Ordsnok uppmärksammade att jag plötsligt hette Huskorset from Hell i kommentarsfälten istället för det forna, prompare (prompt, prompare, prompast - eller?) Huskorset.
Mycket riktigt. Jag hade, utan att riktigt begripa att det var det jag gjorde, pifflat om i profilen i samband med att jag "kom ut" häromdagen. Det är nu åtgärdat. Man vill ju inte att folk ska tro at man är nån annan. Efternamnet är fortfarande from Hell, men det blir lite intimare och trevligare på det här viset. Tycker jag, trallala.

Poll! Poll! (och ett recyclat skämt)

Nu har jag startat en viktig undersökning här till höger som kan bli vägledande i frågan om huruvida jag kommer att sälja ongarna på blocket eller inte.
Återigen med tag-linen:

"Do you want New Kids on the Blocket?"

Fysik, m.a.o.?

När man packar upp efter en flytt hittar man resterna av sina forna liv. De liv man levde före olika personer och efter andra personer; före och efter diverse utbildningar; samt inte minst från de liv man levde under de perioder man förändrades allra mest.
I en av mina gamla "idé-böcker" (de där jag skrev ner lite vad som helst och alltid hade med mig) hittar jag följande:

"Jag tror inte på någon Gud.
Jag tror på makterna
som skapar mellanrummen
mellan löven i träden."

Jag minns att jag åkte spårvagn längs Vasagatan i Göteborg när jag tänkte det. Det var en sådan där smärtsamt vacker höstdag, löven knallgula, orange och roströda. Genom spårvagnsfönstret såg jag, klarare än någonsin, just de där mellanrummen förflytta sig i förhållande till mig, där jag satt.

Tom Waits - Ol' 55

Ibland kommer man på, när man har bråkat med sin Filmstjärna, hur dumihuvet man var och hur mycket man älskar honom och vilken underbar låt som manglades till oigenkännlighet av Gudfadern (Den Trevlige Indiske Herrn) och Den Franske Rovfågeln på vårt bröllop.

Från Framstjärten intet nytt.

Jag googlade mitt namn för att se om det hänt nåt med mig som jag missat, men inte då.
Jag har byggt bokhylla och slagits med flyttlådor idag (och lite med Filmstjärnan också men det blev bra sen).
Jag saknar min mobilkamera oerhört.
Jag hade bestämt att jag inte skulle tjata om den men det går inte längre, blogginspirationen tryter utan kameran och det tär.
Jag börjar gärna meningar med "jag".
Jag finner det liksom lättast att se världen utifrån mitt perspektiv.

Tjena Söderberg, nu jävlar!

På Bauhaus i Bäckebol händer det massor :
Bokhylla in spe.
Kompostströ med processaktivator.
Jävligt snygg handväska. Fast den var ju med från början.

Ta-Dah!

Om man tycker att jag är smått facistisk i mina påhopp i inläggen nedan så har man nog en poäng. Då kan man klicka och läsa lite här.

Jag önskar ibland att det fanns lite mer...laissez-faire och förtröstande tro på den enskilda människan i mina räpor. Den finns där någonstans, det är bara det att jag går igång som ett tröskverk när folk inte har tänkt efter (och kommit till samma slutsats som jag, givetvis). Och det är lättare att tycka till och sedan gömma sig på en blogg. Och kalla mig vad ni vill, men feg är jag inte. Följdaktligen:
Tove Wiréen heter jag.
Huskorset from Hell.
I´m just Your Average Little Drama Queen, appointed by the government.

Huskorset tar små, små steg mot ljuset

Jag är så fåfäng och lättsmickrad att jag gör såhär.
How´s that för en utkomning?

Idag har jag varit hos frisörskan. Det blev lugg och 70-talsfrisyr à la hårdrocksstjärna. Antingen väldigt tufft och med attityd, eller "...Herregud, tror hon att hon är 22?"
Välj själv.

Jag var visst fortfarande arg

Godiva påminner om skärmytslingen med SVTs filmprogram och jag minns och undrar om skatan från igår googlar sig hon med, när hon varit i tv. Vem skulle inte?
Hepp, då får det vara så.

Jag vet också att det inte är så snyggt att gå till personangrepp så som jag gjorde - men jag tycker på riktigt att det har relevans i det här läget. Att inte se korrelationen mellan sitt "eget" val av utseende och för vem man gör sig fin och hur och varför. Jag begriper inte hur man kan vara så, tills synes, intelligent & bildad och så urbota korkad på samma gång. Nada självinsikt. Jag vill understryka att jag lyssnade på henne först och insåg att hon satt och slängde ur sig dumheter innan jag gick loss på hennes botox-panna. Vilket var mer än hon gjorde på t.ex. Maria Sveland, som fick en nedlåtande blick så fort hon sa något. Heder åt Maria som inte tappade humöret (hur hon klarade det förstår jag icke) (Huskorset gjorde det åt henne lite senare istället)(lätt parentes-exem igen). Att så benfast-envist-hälarna-i-backen-istadigt hävda att modern är den enda för barnen och att dagens unga mammor behöver få höra det känns snudd på kriminellt bakåtsträvande. Sitt inte och var allt mellan 48 och 67 och tala om för mammorna. "Good Enough Mother", sa psykologen Wool...nångting, sa Ebba W-B och det är väldigt bra sagt det.

Elsie Claeson får skylla sig själv om hon googlar sig, för maken till skrämmande människa har jag inte sett på länge. Jag letade upp lite grejer hon skrivit i SvD igår med resultatet att jag fick lov att sova med lampan tänd i natt.

Tisdagstv-kvällarna spottar upp sig.

Först till programmet Klass 9a. Shite. Jag kommer att grina. En dokusåpa värd att följa.

Sedan såg jag programmet "Beckman, Ohlsson & Can" .

Där sitter en människa (Elsie Claeson) och hävdar:

"...vi vet ju nu att Simone de Beauvoir hade fel när hon sa: `Man föds inte till kvinna, man blir det´..."

Vadå "...vi vet..."??? Vem vet? Inte jag. "...hade fel..." Herre Gud. Jag tycker fortfarande det är saliga ord som jag aldrig i helvete kunnat tänka ut själv och ändå levt varenda dag sedan 10-årsåldern. Men Elsie har missat den filosofiska innebörden i orden, det måste vara så, det är den enda förklaringen till att hon kan göra ett slikt tvärsäkert uttalande.

Men jag tycker att Elsie ser opererad/botoxad ut i ansiktet och kring näsan. Hela hennes uppebarelse säger alltså emot hennes uttalande.

Visst har de andra tre också fiffat sig - det är ju TV för fanken - men ingen har det långa blonda håret och den bleka hyn och den smakfulla ögon makeupen som kännetecknar den ikonifierade kvinnligheten.

Elsie får gärna propagera för modersmyten, men om hon samtidigt säljer myten om kvinnan som ett väsen klarar jag inte att lyssna ordentligt på ett enda av hennes argument. Man måste inte se ut som ett ras, om man ska vara trovärdig biologist - men det är mycket svårt att ta den kvinna på allvar som iklär sig den av Hugh Hefner bestämda Idealkvinne-kostymen.

Hon talar om "forskning" har kommit fram till saker som gör att bäbisar och mammor har ett mycket närmare förhållanden än pappor och bäbisar.
Vilken forskning?
Var då? Av vem/vilka?
Vem stöder den?

Dra du åt helvete, Elsie Claeson.

Lillkillen pratar på rätt bra, men han vänder på bokstäverna ibland.

Fröken U på Underbara Kooperativet i stan (där ongarna går ett halvår till) brukar göra "fiskar" till barnen vid fruktstunden: Tunna, tunna äppleklyftor som man håller i ena änden och skakar lite på så klyftan dallrar som en liten fisk.
Nu senast satt Lillkillen och var grymt fruktsugen och gormade åt henne.

"Vill ha fiks! Ge mig e fiks!"

Jag undrar så vad han ska bli när han blir stor.