Crazy hazy dayz

Idag var det EEG-sömnundersökning för Sjuåringen igen. Vi har fått en ny doktor och hon vill väl kolla upp allt. Men nu är det lite häjkon bäjkon här hemma, för 75% av familjen har sovit på tok för lite.
Jag skulle vara uppe med honom till 23.30 i går natt, och Filmstjärnan skulle sedan väcka honom kl 04.00 i morse för att duscha och baka bullar. Denna arbetsfördelning hade vi bestämt, men det visade sig att vi båda hade svårt att somna. Kl 02.00 tröttnade Filmstjärnan och gick upp och kokade fond istället. That´s my man! Själv låg jag kvar och vred mig i några timmar till. Jag är väldigt envis.

Allt detta är till för att ongen ska kunna somna på ett kick kl 10.00 på förmiddagen när alla elektroderna är fästa på hanses lilla skult (Tror ni han gjorde det då? Näpp, det tog en halvtimma av sprätt och bök innan han domnade bort).

*

Jag hade lite svårt att hitta på något att göra med honom i går kväll. Då kom han själv med den strålande idén att vi skulle gå på på kvällspromenad och sätta upp de där rådjursskrämmorna vi skickat efter. Sagt och gjort, vi testade dem också och de pep som de skulle.
Vi gick alltså en liten sväng runt Jonsered vid 22-tiden på kvällen, tittade in i folks mysiga hus och i kröken där man skymtar Lillkillens dagis ilade det till i mig: Helvete! Det är måndag kväll i påskveckan och vi har städvecka. Jahapp, det var bara att gå hem och hämta nyckeln, ta med ongen och gå och städa kooperativet. Filmstjärnan hade redan gått och lagt sig för att orka upp kl 4.

När vi väl var där och moppade loss tyckte jag att det var värst vad det var lite grus idag då, inte så mycket leksaker och väldigt lite matrester under borden. Och inte hade någon pinkat utanför på toaletterna heller. Först när jag skulle tömma alla sopor och de redan var tömda blev jag misstänksam. Jag kollade i tvättkorgen för moppar och trasor - jodå, visst låg där några som var fuktiga. Någon hade redan städat. I köket var det också himla rent men det stod lite disk i diskhon som lurat mig. Vi gick hem. Jag kollade almananckan: Vi har städvecka veckan efter påsk. Häpp!

*

Nu har jag sovit en timme, Sjuåringen är trött som en drucken men vägrar gå och sova. Han är så upphetsad av för lite sömn, vara ledig från skolan och ha varit på sömnundersökning. Han är ga-len och uppför sig som en besatt. Han har den där stirriga blicken och det finns inget stopp på honom.
Mormor, som är här och hälsar på, kom in från trädgården för en stund sedan och meddelade att "Det sitter en ung man i ett äppelträd i bara kalsongerna och kan inte komma ner."
I detta nu sitter han i sitt rum och pratar med sitt lego.
Nota bene: Inte "leker med sitt lego".
Han pratar med det.

Nu är det bara resten av dagen kvar.

Korv med bröd och rödvin

Huskorset var helt slut i roten efter en dag på dagis och en eftermiddag med ongar och hantverkare. Filmstjärnan kom hem med matkassar, packade in medan hon drösade ihop i soffan och *paff* så var han ute genom dörren på väg till teatern att spela den föreställning han är inhoppare i.

- "Mammaaaa! Maaat!?"

- "Middag? Ska vi äta middag? Jasså, VAD vi ska äta till middag?"

Paus för kraftansamling.

- "Tjaa...Vad vill ni ha då? (och vad vill JAG ha?)"

Förnimmelsen av total renons på stil, klass och förfining överskuggas på intet sätt av den krypande känslan av att jag förnedrat mig på ett sätt en människa annars bara kan göra om hon skiter på sig offentligt.

Lite gammal skåpmat

Idag är det kooperativet igen, planerat sedan länge.

Jag kände mig i behov av lite uppiggning nu på morgonkvisten, så jag kollade närmare på det dagliga mailet om hur folk har läst här. Det är ofta sådär navelskådande intressant när man tarvar lite ytlig bekräftelse. Då såg jag att någon med vilje - alltså skrivit in den exakta URLen(!) - läst tillbaka i det här inlägget. Och säga vad man vill, men piggar upp det gör det. Missa inte Erika Hrnboms slogans i kommentarsfältet.

Omprioritering

Jag fick hastigt och lustigt en jourdag på Lillkillens förskolekooperativ i morgon.

Ännu en sak som vanligtvis renderar suckar, men som i dagsläget mottages som välkommen distraktion.

Jag har gråtit idag med, men har också känt mig riktigt glad. Det är bra.

Det är de små, små detaljerna som gör det

Ibland kan dagen räddas av en komplett oemotståndlig socker-punk-electronica-dänga, som somliga kanske skulle kalla sell-out. Själv väljer Huskorset att tycka att Fastighetsbyrån har riktigt bra musiksmak.

Idag ska jag nämligen öva på att vara ensam hemma. Det har varit det svåraste eftersom jag då inte behöver hålla uppe det lilla tunna skalet av social fernissa som tar mig igenom dagarna. Därför är jag nuförtiden enbart tacksam för barnagnäll och hantverkarbank. Men de sistnämnda är inte här idag, ongarna är i skolan och på dagis och Filmstjärnan ska jobba extra och träna träning, och jag ska alltså vara ensam hemma för att ta emot min sent-anländande-dock-i-god-tid-beställda, fantastiska 40-årspresent:

Men jag hämtar allt innan mellanmål, det gör jag.

Våren kommer ju i år också

Det allra märkligaste är, fortfarande, att livet och tiden går vidare utan Huldran.

Den första morgonen tog det kanske tjugo sekunder innan jag med en ond ilning i bröstet mindes att hon var död. Successivt, en dag i taget, har den lilla tidsrymden minskat. Nu vaknar jag med vetskapen att hon inte finns längre. Det har övergått till ett tungt konstaterande, ett "...ja just, ja. Hon är borta". Gråten kommer och överraskar när jag minst anar det, klumpen i magen är kvar, jag har ännu svårt att omfatta vidden av hennes död - allt medan smältvattnet i bäcken rinner häftigare för var dag och det är plusgrader nätterna igenom.

*

Premiären avklarades i fredags, det har varit en vila att få arbeta. Publiken verkade tycka om det, recensenterna tyckte si så där, men intet annat är att vänta när man spelar fars på en institutionsteater och inget att bli nedslagen i skorna för. Dessutom är det mest texten som får däng, inte skådespelarna.

De äkta hantverkarna bygger på skafferi och trappskrubb här hemma, och i kväll kommer trappkonstruktörerna hem och mäter hur stort trapphålet är. Men jag hoppas att jag inte träffar dem, jag vill gå och höra på Visprinsessan som spelar på Lorensbergsteatern.

I helgen hittade vi ännu mer gammal pärlspont bakom väggar och tak i matrummet. Renoveringsbollen är satt i rullning and it ain´t gonna stop. Det känns som om det är mer välgörande för min själ än jag riktigt fattar just nu.

Tröst

Livets teaaaater

I Göteborg har vi premiär i morgon kväll, på pjäsen Hantverkarna.

I Jonsered har äkta hantverkare sågat ett rejält hål ner till källaren i f.d. badrumsgolvet, rivit ner badrumsväggar samt hittat det gamla skafferiets trevliga pärlspont bakom kaklet.

I det innersta av hjärtat är det tungt och stilla. Jag har fina och snälla människor omkring mig, och har också fått stort stöd av arbetskamrater och hjälp av teatern. Jobbet som välsignelse. Dessutom har genrepspublikerna skrattat.

Det ska nog gå det här.

Sic transit gloria mundi

Dagligen och stundligen, detta livet som enträget fortskrider.

Jag saknar Huldran så djupt och så brett och samtidigt är vi mitt i premiärveckan.

Sorgen är randig, sa någon. I och ur, hela tiden. Precis så är det.

Jag är mitt i allt väldigt tacksam för att jag arbetar just nu. Det är en vila att tvinga tankarna åt ett annat håll. Men allting förknippat med arbetet ter sig erbarmligt futtigt, t.ex. ska jag få massage idag (eftersom axlarna och nacken är åt helvete av all gråt). Strax före det ska maskören klistra på mig lösnaglar. Und so weiter.

När hela livet stannar upp och kroppen blir sådär stum och det enda riktigt viktiga är tusen gånger viktigare än allt annat som ändå måste gå före - hur gör man då? Är det det som är att hantera sorg? Resa sig?

Jag vet inte.

Jag gråter.

Medan allt rullar på, framåt, vidare.

Det onda försvann inte * tillägg

Det kom tillbaka och tog min käraste Huldra med sig.

Hon följde med den här gången, tänkte förmodligen åter att det var till det allra bästa.

Mina tankar försöker förtvivlat greppa det här, min kropp förstår redan allt. Den är tung som bly och känns som om den vill krypa ut ur sig själv. Den darrar, andas oregelbundet och benen sviker mig. Jag klarar inte att ens tänka på hennes familj.

"Skogens drottning har lämnat oss." skrev en vän FB.

Jag gråter och gråter, så tyst jag kan så att inte barnen ska höra, men Sjuåringen hör ändå.

*

Tillägg: Här är en länk till alla inlägg där jag av olika anledningar nämnt henne.

Det var också hon som förklarade för mig hur man tänker i sin svartaste stund, som jag skrev om i kommentarerna till det här inlägget.

Jag vet inte när jag vill eller orkar skriva nästa gång. Ta hand om er. Kärlek.

Men titta det blev ett inlägg ändå

Jag har noll och ingen blogginspiration för närvarande.

Men jag repar mina små scener, har tekniska genomdrag, fnissar i kulissen åt Vollan och Feve, hänger i logen, fikar i cantinen, skojar med inspicienten Robinson (som inte ska förväxlas med inspicienten Inspicienten) går och duschar och låtsas att jag är på spa.

Jag har nämligen köpt franska lyxprodukter såsom tvål, bodylotion och ett doftljus på rekommendation av Wettexvärlden: L´Occitane. (Men någon har snott de tändstickor jag köpte för tre sketna spänn att ha i logen för att tända mitt lyxdoftljus med. Men ljuset är kvar. Folk, va?)

Hur som haver, L´Occitanegrejorna luktar som mormors Vickstabletter smakade när jag var barn. Inget mindre än un-der-bart. Citronverbena är det och det påminner mig om att jag får trädgårdshabegär av doften. Måååste odla citronverbena i trädgården. Hög tid att beställa frön redan nu, alltså.

Annars då?

Jo, Filmstjärnan kallar jag numera "Inhopparmannen - en modern superhjälte".

Han har för andra gången på kort tid och med ännu kortare varsel (en dag) hoppat in och gjort en roll i en föreställning han egentligen inte är med i (det är alltså fråga om två olika pjäser).

En utsåld, inställd föreställning är dyr för teatern och än dyrare för publiken skulle jag vilja sträcka mig till att påstå, med grusade förväntningar, resor och parkering förgäves, barnvaktsutlägg, krogmiddag och jagvetinteallt.

Själv är Huskorset glad att han fått annat att tänka på än att drumla omkring och hitta på vansinnesprojekt, något han annars gärna ägnat sig åt nu när vi inte repat så mycket.

Jag vet aldrig riktigt heller, om han menar allvar med att sluta spela teater och bara baka surdegsbröd åt hela Jonsered, och Partille med, eller om det bara är dampfantasier.

Vill ni se hur han klarar sig så går det ju inte för sig då, för det är som sagt utsålt, men den här gången är det i allafall Familjen det är fråga om (f.ö. en alldeles lysande föreställning som jag varmt rekommenderar), han är med tills på lördag och man kan alltid chansa!

Irriterad samt ursnygg och nätfångad

Provocerande, segt och geggit är det just nu att ha familj, tycker jag.

Det enda som är roligt har med jobbet att göra.

Och att Filmstjärnan hittade en stol på nätet som vi knep.

Men är det inte...

... Fru Decibel och Översättarhelena där i kulturdelen? Att det är Fru D i mitten är jag tämligen säker om, men vem som är ÖH är mer höljt i dunkel. Hon kanske själv är snäll och upplyser oss om vilket?

Därmed sällar de sig till det celebra sällskapet "Vi som varit korsordsnycklar". Där är jag själv och ongarna med sedan den gången vi fraktades runt stan i cykeltaxi (inlägg 1 och i kommentarerna till inlägg 2) av en hemlös, dock tvättäkta, greve och kom i tidningen två gånger; en gång med artikeln om greven och en gång i korsordet.
Fru D och ÖH såg dock till att vara lite inkognito, som ni ser. Funkar bättre än svarta solglasögon, de där maskerna.

Var ska skåpet stå?

Eftersom badrummet ryker så ska vi sälja det trivsamma 60-talsbadrumsskåpet i konstruktionsbakelit (nu vet jag inte om det heter så, men jag har alltid gillat det ordet) för 800:- på Blocket. Eller, för all del, till någon av er om ni är snabba.
Då visar det sig att vi har stora problem med att föra över bilderna från iPhonen till datorn. Att det inte går som en oljad onge i en vattenrutschkana övergår mitt förstånd. Det är så in i vassen dumt att jag knappt kan fatta hur dumt det är, att inte iPhoto startar så fort man pluggar in sin iPhone?!
Så därför provar vi att lägga bilderna här först och sedan spara dem i datorn.

"Grön/svart, ungefärliga mått 86x49x15, liten skada" ska det stå.

Hm-hrm.
Ber om ursäkt för det här intresseklubben antecknar-inlägget.

Och nu blir det reklamfilm

Först begrep jag inte, men sedan förklarade min Filmstjärna för sitt snörpiga lilla Huskors att det faktiskt var en riktigt kul skattjakt och hur den går till. Och då föll hon pladask.

Jag, som älskade the Secret of Monkey Island, klart jag går igång på

eniros nya reklamjippo!

Vissa dagar behöver man förmå sig att betrakta glaset som halvfullt

1. Första hela genomdraget hade vi idag. Det var även första med mask och kostym, det var roligt och skönt att få gjort. Fick känna på hur det är att nästan inte vara med alls i en pjäs. Hehe.
2. Jag har en bra idé till något manusartat som jag vill skriva på. Roligt.
3. I morgon ska jag göra något himla kul: Min ensemblekollega Feve (som skriver sporadisk nätdagbok här) har skrivit en pjäs och frågade om jag vill vara med och göra, som det heter på svenska, en reading (Man sitter helt enkelt ned och läser pjäsen högt, varje skådespelare läser en roll och någon som inte läser en roll läser scenanvisningarna. Man kan förresten säga "läsning" också, så det tror jag att jag ska ta och göra fr.o.m nu.).
4. Det var teaterombudsträff på teatern i förrgår och då såg det ut såhär:

Det var också kul.
5. Solen skiner och det känns bra.

Nu har vi tillbringat några timmar med våra barn och det är dags att åka och jobba igen. Suck. Delad dag suger men vad ska man göra. Vi har varandra och det är ändå världens bästa jobb.

När kroppen blir stum

En skådespelarkollega har hittats död i alldeles för unga år. Jag kände honom inte mer än att vi tjingsade på varann om vi möttes. Det är så evinnerligt sorgligt alltsammans och mina tankar går till hans familj och andra som stod honom nära.

Föreställ er det lidande som föregår ett självmord. Den bottenlösa svärta, det imploderande tomrum det måste innebära att inte vilja fortsätta leva? Att inte vilja mer, att kanske älska och vara älskad men samtidigt vara bortom tvivel förvissad om att de älskade får det bättre om man inte fanns.

Kära kära käraste nån, jag är så oändligt tacksam för så många saker och önskar alla barabara gott. Kan inte det onda bara försvinna. Ta hand om er.

Ett teaaaaaterminne

En kompis på Fejan berättade att hon får ränna omkring med extratuttar i den föreställning hon repar just nu.

I Hantverkarna (vi har f.ö.premiär om tre veckor, om någon undrade) har jag skyhöga klackar som jag klarar av enbart för att jag kliver ur dem så snart jag går av scen.

Det är roligt med teaterkostymer. Alltid är det nåt kul man får testa.

När jag var gravid med Lillkillen fick jag prova att ha en lösröv (ett ord som också är en väldigt bra talövning!) för att liksom balansera kroppshyddan. Jag kunde inte sluta skratta. Gro-tesque var ordet! Men väldigt roligt. Jag såg ut som ett gigantiskt "S" i profil.

Folk har visst humor!

Eller vad man vill kalla det...
Extra roligt är att vi nyss till middag åt löksås och just, fläsk. Allt medan vi citerade Elling och Kjell-Bjarne. Minns ni den uuunderbara norska filmen om dem?

Toan är klar...eller?

Det ska ju upp handdukskrokar och toarullehållare und so weiter men i morgon bitti blir det premiärsittning!
...men det här då?:


Och det här?:





För att inte tala om källaren, där ser det ännu värre ut. Eller vid förstukvisten med allt byggskräp fast det är ju översnöat tack och lov. Jahapp.
Nu, nästa grej: Väck med gamm-toan och gamm-handfatet och sedan hugga upp ett stort jädra hôl i golvet att bygga en trappa igenom. Tjohej!

En liten dansvideo på måndagsmorgonen, kanske?

Dorna som regisserat var scenografassistent på Brand i Angered i höstas och det är Molle som dansar. Det är någonting absolut avväpnande med en människa som fullt ut gör något den inte behärskar. Enjoy!