När Inspicienten fått krabba av en fiskande kompis och delar med sig, prompt hävdandes att dylika inte ätes i hans hushåll, då är man böjd att faktiskt säga att man bor på Bästkusten.
fredag 31 oktober 2008
...and there he was.
Det gick så fint hos Pappa & K så jag vågade knappt tro det.
(Förutom då det faktum att han nödvändigt skulle larva ut på gårdsplanen när elektrikern kom, den andra dagen vi var där, drullade omkull eftersom han sket i att ta med sig kryckan och kunde sedan inte stödja på det benet han fått en ny höftkula i, när han bröt lårbenshalsen strax efter cancerbeskedet, och ville icke åka till akuten förrän distriktssköterskan kom och å det strängaste rekommenderade honom att göra det. K ringde när hon kom ut från sjukan och meddelade att han opereras på tisdag. Spricka i lårbenet. Envisa gubbe!)
Men dessförinnan var det...lätt. Lätt, kul och varmt. Vi fick tid att bara småprata en hel del, han och jag. Det var fint. Som Citymorsan och Lovely Godiva påpekade, i kommentarerna till förra inlägget, det är inte alls nödvändigt att reda ut allt. Vissa saker får man lämna därhän och blicka framåt.
För två-tre år sedan, när han just kommit ur depressionen satt vi på Lejonet&Björnen med ongarna och käkade glass. Det var en fin dag i april, han hade varit med och hämtat på dagis. Han berättade att det var så mycket som försvunnit ur minnet, som bara var borta. Det oroade honom.
(Förutom då det faktum att han nödvändigt skulle larva ut på gårdsplanen när elektrikern kom, den andra dagen vi var där, drullade omkull eftersom han sket i att ta med sig kryckan och kunde sedan inte stödja på det benet han fått en ny höftkula i, när han bröt lårbenshalsen strax efter cancerbeskedet, och ville icke åka till akuten förrän distriktssköterskan kom och å det strängaste rekommenderade honom att göra det. K ringde när hon kom ut från sjukan och meddelade att han opereras på tisdag. Spricka i lårbenet. Envisa gubbe!)
Men dessförinnan var det...lätt. Lätt, kul och varmt. Vi fick tid att bara småprata en hel del, han och jag. Det var fint. Som Citymorsan och Lovely Godiva påpekade, i kommentarerna till förra inlägget, det är inte alls nödvändigt att reda ut allt. Vissa saker får man lämna därhän och blicka framåt.
För två-tre år sedan, när han just kommit ur depressionen satt vi på Lejonet&Björnen med ongarna och käkade glass. Det var en fin dag i april, han hade varit med och hämtat på dagis. Han berättade att det var så mycket som försvunnit ur minnet, som bara var borta. Det oroade honom.
"Om jag kunde begripa varför jag inte kommer ihåg..."Jag tog mod till mig, tänkte att det må bära eller brista, jag måste ge honom det här och sa för första gången på mycket länge till min far vad jag tänkte.
"Men det är väl en jävla tur, Pappa. Så sur som du var."Han tittade upp och på en sekund var jag all-systems-go, beredd på strid. Så skrattade han till.
"Ja. Det har du fan rätt i"
tisdag 28 oktober 2008
Oh Father, where art thou?
Min Pappa visade sig inte ha varit den idiot han betett sig som i över 20 år, utan helt enkelt deprimerad. Han kom ur depressionen för två år sedan, jag hann knappt fatta att han "kommit tillbaka från min prepubertala ålder", och så fick han cancer.
I morgon åker jag till Skåne ett par dagar med ongarna, det kan bli tunnsått här. Vi ska hälsa på honom och hans K, samt Mamma/Mormor. Pappa mår bättre, värdena går upp. Men ingen kan säga något om något här i livet och döden och jag vill försöka se till att mina barn kommer att minnas honom.
Jag har varit så arg på honom.
Jag har varit så arg för att jag envist fortfarit att älska honom även när jag ville, verkligen ville, sluta med det.
Jag är så rädd att han ska bli dum igen.
Jag är rädd för att sörja alla år som som gått, gått åt helvete.
Jag är glad att han är tillfreds igen.
Men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag tar det jävligt lugnt i vår relation.
För lugnt.
Han ska dö, men han vet nog inte om det.
Och jag vågar inte hitta tillbaka till honom.
Jag står helt still, livrädd att den sköra tråd vi funnit ska brista.
Jag vågar inte snurra upp den till ett fint nystan, jag är så rädd att när han är borta kommer det att kännas ogjort, eftersom det under alla dessa år varit en sådan kamp med honom och mig, och det skulle göra så jävla ont.
Ont. Det gör det ju ändå.
Jag förstår att jag borde. Jag tror att jag vill. Jag vet inte om jag vågar.
I morgon åker jag till Skåne ett par dagar med ongarna, det kan bli tunnsått här. Vi ska hälsa på honom och hans K, samt Mamma/Mormor. Pappa mår bättre, värdena går upp. Men ingen kan säga något om något här i livet och döden och jag vill försöka se till att mina barn kommer att minnas honom.
Jag har varit så arg på honom.
Jag har varit så arg för att jag envist fortfarit att älska honom även när jag ville, verkligen ville, sluta med det.
Jag är så rädd att han ska bli dum igen.
Jag är rädd för att sörja alla år som som gått, gått åt helvete.
Jag är glad att han är tillfreds igen.
Men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag tar det jävligt lugnt i vår relation.
För lugnt.
Han ska dö, men han vet nog inte om det.
Och jag vågar inte hitta tillbaka till honom.
Jag står helt still, livrädd att den sköra tråd vi funnit ska brista.
Jag vågar inte snurra upp den till ett fint nystan, jag är så rädd att när han är borta kommer det att kännas ogjort, eftersom det under alla dessa år varit en sådan kamp med honom och mig, och det skulle göra så jävla ont.
Ont. Det gör det ju ändå.
Jag förstår att jag borde. Jag tror att jag vill. Jag vet inte om jag vågar.
Den ivern minns jag
Höstlov på Jonseredsskolan.
Jag och småkillarna ska åka in och hälsa på på Underbara Kooperativet i stan idag och Sexåringens bästis därifrån ska följa med oss hem. Det har varit bestämt i flera veckor å-han-har-längtaaaat.
Sexåringen brukar vara seg på morgonen. Så inte idag.
Han kom in och började fråga när vi ska åka någon gång strax efter 05.00.
Han har hängt mig i hasorna sedan klockan ringde, 07.00.
Han har frågat sju gånger hur många timmar det är kvar.
Han stod nära nära mig när jag åt min frukost. Själv hade han ätit sin för en timme sedan.
Han klädde på sig utan tjat.
Han hänger över min axel i detta nu.
Duh.
Jag och småkillarna ska åka in och hälsa på på Underbara Kooperativet i stan idag och Sexåringens bästis därifrån ska följa med oss hem. Det har varit bestämt i flera veckor å-han-har-längtaaaat.
Sexåringen brukar vara seg på morgonen. Så inte idag.
Han kom in och började fråga när vi ska åka någon gång strax efter 05.00.
Han har hängt mig i hasorna sedan klockan ringde, 07.00.
Han har frågat sju gånger hur många timmar det är kvar.
Han stod nära nära mig när jag åt min frukost. Själv hade han ätit sin för en timme sedan.
Han klädde på sig utan tjat.
Han hänger över min axel i detta nu.
"Hur många minuter är det kvar? Vi åker ju aldrig!"Han gläder sig som ett barn.
Duh.
måndag 27 oktober 2008
Money talks, bullshit walks
Det är knepigt, det där med åsikter och att försöka säga något viktigt från en scen/låt/skrift. Sticker man ut hakan får man lättare på käft - även om man får hjärtliga skratt och applåder också.
Ibland är underhållning enbart underhållning, det sticker jag inte under någon stol, men det finns en klar parallell till mina (och JCs, haha!)(se förra inlägget) åsikter om Settman i Sparrings frågeställning, som jag länkar till ovan:
Dagens - ändock varierade - kulturutbud är genomsyrat av en slags vilja att vara omtyckt av alla.
För att sälja så mycket som möjligt, är min gissning. Så klart, det klandrar jag inte många kämpande kulturarbetare för att de vill.
Men resultatet blir i många fall underhållning som byxljummet tidsfördriv istället för tankeväckande samhällsomvandlande diskussion.
Ibland är underhållning enbart underhållning, det sticker jag inte under någon stol, men det finns en klar parallell till mina (och JCs, haha!)(se förra inlägget) åsikter om Settman i Sparrings frågeställning, som jag länkar till ovan:
Dagens - ändock varierade - kulturutbud är genomsyrat av en slags vilja att vara omtyckt av alla.
För att sälja så mycket som möjligt, är min gissning. Så klart, det klandrar jag inte många kämpande kulturarbetare för att de vill.
Men resultatet blir i många fall underhållning som byxljummet tidsfördriv istället för tankeväckande samhällsomvandlande diskussion.
JC 4 P
Översteprästen i min alldeles egna TV-religion har talat.
Han gör det något mer nyanserat, underbyggt och insatt än jag gjorde, men det är ju å andra sidan hans jobb.
Han gör det något mer nyanserat, underbyggt och insatt än jag gjorde, men det är ju å andra sidan hans jobb.
söndag 26 oktober 2008
Söndag eftermiddag
Lillkillen sitter och leker på golvet med nån pryttel, Filmstjärnan stökar i köket.
"När kommer min pappa och hämtar mig?"
Huskorset i behov av en smakfull utrensning
Vem behöver 62 kokböcker?
Det är ju högoktanigt vansinne att någon äger 62 kokböcker (alla syns inte på bilden, det finns fler i en annan hylla) (jo, det är sant).
Det är i ännu högre grad koko att människan inte kan komma fram till att det är fler än ett par stycken av dessa 62 kokböcker som hon skulle kunna tänka sig att göra sig av med.
Idiotin fullbordas när vederbörande dessutom sätter en ära i att aldrig i helvete till punkt och pricka följa ett recept.
TLR mår däremot bra av en snabb bantning då och då. Vissa recept begriper jag inte varför jag sparat. Andra förstår jag precis varför och somliga blir jag enormt uppiggad av att enbart återse.
fredag 24 oktober 2008
Dagens skörd.
Jag är mamma.
Jag är arbetssökande.
Jag bloggar. (Tack för vinsten, Fredrik)
Ain´t life dandy.
torsdag 23 oktober 2008
Första gången var så klart värst, men jag vänjer mig aldrig.
07.24.
Solen strilar trevligt in genom de nästan kala grenarna utanför fönstret.
Barnen äter frukost, jag själv är halvvägs genom min egen.
En distinkt stank sprider sig kring kaviarägget.
Jaha. Suck.
In på muggen med onge och byta blöja.
Okoncentrerad, morgontrött, slinter...fan.
På handen. Mellan fingrarna, i de små vecken på handens knogar, under naglarna - det är värst. Mest frekvent har för mig varit på ovansidan, gärna på ett finger, i övergången mellan nagel, nagelband och hud.
Underligt. Insidan av handen borde ligga sämst till i sådana här situationer. Den har varit märkligt förskonad.
Tre omgångar tvål och nagelborste, alkogel och så tillbaka till frukosten, som om inget har hänt.
Men inte blir det någon bra dag inte.
Solen strilar trevligt in genom de nästan kala grenarna utanför fönstret.
Barnen äter frukost, jag själv är halvvägs genom min egen.
En distinkt stank sprider sig kring kaviarägget.
Jaha. Suck.
In på muggen med onge och byta blöja.
Okoncentrerad, morgontrött, slinter...fan.
På handen. Mellan fingrarna, i de små vecken på handens knogar, under naglarna - det är värst. Mest frekvent har för mig varit på ovansidan, gärna på ett finger, i övergången mellan nagel, nagelband och hud.
Underligt. Insidan av handen borde ligga sämst till i sådana här situationer. Den har varit märkligt förskonad.
Tre omgångar tvål och nagelborste, alkogel och så tillbaka till frukosten, som om inget har hänt.
Men inte blir det någon bra dag inte.
onsdag 22 oktober 2008
Skärpning, s´il vous plaît!
Beträffande ”traditionellt kvinnliga choser och gester”:
Att sluta le och lägga huvudet på sned för att behaga är inte samma sak som renons på allt vad hövlighet och hyfs och respekt för andra människor innebär. Upptäck kraften i en vänligt kritisk världsåskådning!
Att sluta le och lägga huvudet på sned för att behaga är inte samma sak som renons på allt vad hövlighet och hyfs och respekt för andra människor innebär. Upptäck kraften i en vänligt kritisk världsåskådning!
lördag 18 oktober 2008
"Lika säkert som att Béan skär sig första gången"
...är ett av Huskorsets egenpåhittade favorituttryck. F´låt, det var ett av Huskorsets favorituttryck.
I afton serverade Filmstjärnan en perfekt béarnaisesås. Han har aldrig gjort dylik förut.
Jag måste nog åka och storhandla.
I afton serverade Filmstjärnan en perfekt béarnaisesås. Han har aldrig gjort dylik förut.
Jag måste nog åka och storhandla.
Nu ni! Här får ni extra!
This one goes out to Ströbaek, som idogt samåker till Säffle sedan hans egen bil kajkade, men även till människor som tillbringar långa stunder med andra människor i bilar samt sådana som tycker det är kul med ordlekar, vitsar och annat litterärt skoj. Resten kan sluta läsa nu.
Alla ni andra – välkomna till paradiset. Jag har ordleken för er. Upphovsmännen är mina klanmedlemmar (eg. föräldragrupps-kompisar, men det låter så…ja.) Citymorsan och Papa Hugebrain. Jag har entusiastiskt spritt den i flera år, men först nu får den det forum den förtjänar. Man behöver vara minst två och vi kallar den ”Jag har en Etta…”:
Meningen är att finna på nya sammansatta ord. Det första ledet kallas ”etta” och det andra ”tvåa”. Således skulle i ordet rävsax ordet ”räv” vara ”Ettan” och ordet sax ”Tvåan”.
När jag kommer på ett ord som skulle passa som etta i ett sammansatt ord säger jag: ”Jag har en Etta.” Om personen jag riktar mig till är med på noterna säger han/hon ”Jag har en Tvåa”.
Då säger jag ” ett två tre: [Ettan-]". Den andra personen fyller i direkt (utan att hinna tänka efter och därmed censurera sig själv) med : ” [-tvåan]".
Sedan skrattar vi. Ja, inte alltid, men ibland infinner sig de mest intrikata bilder och ordet får sin förklaring. Det är ibland det roligaste, när vi får tänka efter ordentligt för att det nya ordet ska få sin förklaring. Det kanske t.o.m. måste sättas i ett sammanhang. Då skimrar betydelsen och jag undrar hur i all sin dar detta självlysande ord kunnat hålla sig undan offentligheten så länge.
Ett sådant ord är ”ben–svek” , som förtydligas i följande kontext: En person klagar över baksmälla:
Naturligtvis är det så att det är de mest laddade orden som får störst effekt, men om jag bara blurpar ur mig ord som ”hora” och ”kuk” självdör leken snart. Det krävs en viss stilkänsla och ett lingvistiskt ansvar. Det är inte alls nödvändigt att helt avhålla sig från de runda orden, men de måste användas med en viss finess. En tvåa av kallibern ”-fjång” smäller oftast högre än en ”knull-” etta.
Den här leken borde läras ut i skolan! Dels för att främja den språkliga kreativiteten, men inte minst också för att hitta alla de ord som inte finns men som vore hysteriskt kul om de fanns. Eller som man saknat utan att veta att de behövdes, som ordet ”Sop-Juice”. Jag och Filmstjärnan uppfann det i en bil en gång, någonstans i Hälsingland. Sop-Juice är sörjan som bildas underst i slaskhinken och ibland läcker ut om påsen är trasig. Så klart. Jag förstår inte hur vi klarat oss utan det så länge.
Alla ni andra – välkomna till paradiset. Jag har ordleken för er. Upphovsmännen är mina klanmedlemmar (eg. föräldragrupps-kompisar, men det låter så…ja.) Citymorsan och Papa Hugebrain. Jag har entusiastiskt spritt den i flera år, men först nu får den det forum den förtjänar. Man behöver vara minst två och vi kallar den ”Jag har en Etta…”:
Meningen är att finna på nya sammansatta ord. Det första ledet kallas ”etta” och det andra ”tvåa”. Således skulle i ordet rävsax ordet ”räv” vara ”Ettan” och ordet sax ”Tvåan”.
När jag kommer på ett ord som skulle passa som etta i ett sammansatt ord säger jag: ”Jag har en Etta.” Om personen jag riktar mig till är med på noterna säger han/hon ”Jag har en Tvåa”.
Då säger jag ” ett två tre: [Ettan-]". Den andra personen fyller i direkt (utan att hinna tänka efter och därmed censurera sig själv) med : ” [-tvåan]".
Sedan skrattar vi. Ja, inte alltid, men ibland infinner sig de mest intrikata bilder och ordet får sin förklaring. Det är ibland det roligaste, när vi får tänka efter ordentligt för att det nya ordet ska få sin förklaring. Det kanske t.o.m. måste sättas i ett sammanhang. Då skimrar betydelsen och jag undrar hur i all sin dar detta självlysande ord kunnat hålla sig undan offentligheten så länge.
Ett sådant ord är ”ben–svek” , som förtydligas i följande kontext: En person klagar över baksmälla:
”Jag hade bestämt att jag skulle gå direkt hem igår, men vilket jädra bensvek! Likförbannat satt jag plötsligt där på efterfest med brända popcorn, ljummen folkis och hela middevitten.”Tyvärr kan jag inte åta mig äran för detta underbara ord, den tillhör Druvsockret från Vårberg. En ”homo-kyl” är den garderob som bögarna på Grönland kommer ut ur. Ordet ”attack-hora” talar för sig själv och ” fläsk-cancer” vill jag verkligen inte att någon ska behöva råka ut för.
Naturligtvis är det så att det är de mest laddade orden som får störst effekt, men om jag bara blurpar ur mig ord som ”hora” och ”kuk” självdör leken snart. Det krävs en viss stilkänsla och ett lingvistiskt ansvar. Det är inte alls nödvändigt att helt avhålla sig från de runda orden, men de måste användas med en viss finess. En tvåa av kallibern ”-fjång” smäller oftast högre än en ”knull-” etta.
Den här leken borde läras ut i skolan! Dels för att främja den språkliga kreativiteten, men inte minst också för att hitta alla de ord som inte finns men som vore hysteriskt kul om de fanns. Eller som man saknat utan att veta att de behövdes, som ordet ”Sop-Juice”. Jag och Filmstjärnan uppfann det i en bil en gång, någonstans i Hälsingland. Sop-Juice är sörjan som bildas underst i slaskhinken och ibland läcker ut om påsen är trasig. Så klart. Jag förstår inte hur vi klarat oss utan det så länge.
fredag 17 oktober 2008
Utan bakpulver - men med Manitobamjöl
(på förekommen anledning)
Tack Göte!
Som om Philemon Arthur & the Dung hade återuppstått och givit sig ut i nutidens finansdebatt.
Och det är en komplimang.
Det här är nothing short of wonderful.
(tipstack till DQ)
(här är Göte Börges blogg)
(och jävla youtube som inte lägger upp när jag vill utan förmodligen om två veckor)
Och det är en komplimang.
Det här är nothing short of wonderful.
(tipstack till DQ)
(här är Göte Börges blogg)
(och jävla youtube som inte lägger upp när jag vill utan förmodligen om två veckor)
torsdag 16 oktober 2008
(Men jag har inte läst Odysseus.)
Det passar ju fantastiskt bra, eftersom jag ju just har byggt mig en ny bokhylla som jag gärna showar off innan den besudlas av barnahänder samt Filmstjärnas sinne för oordning (läs: annat system än mitt).
Now: Feel free att fortsätta!
Huskorset kastar sig ut i det okända - okrrigerad bloggsnutt
Det häer är mitt nya tanfgetbord och min nya lilla trädlösa mus.
Det känns bra att skriva på, gott om plats och mycket bättre sdöe rygg och axlar, men det är somm ni dser, krökt ovh mina fingarr rör sig lite ovant över det. Det tar en stund att lära sig var allt sitter och jag är ganska irriterad över stt det blit små skitfelk hela tiden.
§hos m°iss Gitleett handlade det om tangentbord (inte minst bland kommentareran) för ett ag dedan och jag undrar nu givetvis vilken sort det är jag har och huruvida dert är en tuff sort eller inte. Någon som vet?
Övrig extremt intressant information: Det "klickar" inte om tangenterna när jag skriber, det 2kleckar" dovt, UNGERFÄR SAMMA LJUD (hoppla) som när man hamrar på tangernaterna på en strömlös synt av billigare sort. Plastisgt,, men ganska trivdsatmt. Det hörs liksom att man jobbar.
Tyvärr verakr det än så länge förlänga arebetet med dubbelst så lång korrtid.
Utom just i det här fallet,
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
