Boogie dreamin. Martin McFaul

En äkta hemmagjord musikvideo och en underbar låt med Martin McFaul och vänner. Ornitologen trummar i sitt vardagsrum och jag kan tänka mig att det är hans äldsta dotter som filmar. Fiiiint!

(för mer Martin, kolla Spotify)

Firar första advent på Socialkontoret

Jag är chefen. Mannen på bilden är filmens fotograf. Min man i verkliga livet spelar naturligtvis den manliga hufvudrollen, men han är med på bild alldeles tillräckligt i själva filmen.


Det är ett hjärteprojekt, vilket i princip innebär att alla jobbar gratis. Men det är ju jul snart, så...

Är kall om tårna och varm i hjärtat

Det är mycket nu.

Men jag har i allafall andranamnsnamnsdag.

Lösgodishyllan på Coop i Danderyyyd

Småbarnsföräldrahumor

Fåret Shaun i en kaffelatte:


Vad tror ni man får för den på e-bay?

"Nej tyvärr, jag kan inte. Jag måste vara hemma och koka disktrasan."

Förut idag, på Toyota Center

Det lilla extra som får kunden att känna sig sådär speciell.

Vad man gör med sina fifteen minutes

Om någon vecka är det filmpremiär för Filmstjärnan igen. Den här gången är det en rom-com (som vi så geschwint säger i da bissniss, förkortning för den amerikanska beteckningen "romantic comedy") i politikermiljö och han har en av de stora rollerna. Detta betyder galafotografering på röd matta och det, vill jag lova, är en av de mest vridna sakerna med det här yrket.

Första gången vi var på en sådan, när han dessutom hade huvudrollen, var vi ganska nervösa. Vi kom dit i sista minuten och blev upptryckta framför affischen med Filmstjärnan på och tokfotograferade. Sedan skrek galareporterjournalisterna "Vad heter du?" till Filmstjärnan och han svarade lite förbryllat (han hade ju ändå huvudrollen, även om Micke P var med i filmen också) med för- och efternamn. "Hur stavar du det?" gastade någon tillbaka. Varpå Filmstjärnan lakoniskt vände sig mot den som gastat, gjorde en konstpaus light, pekade bakåt på affischen, med ena ögonbrynet höjt, och genmälde "Sådär!" Det var roligt. Och skönt, det stack hål på hela den uppblåsta situationen.

Det är något av en icke-händelse att bli fotad sådär. I alla fall för mig, i det här fallet. Filmstjärnan har en film att plugga, för hans del är det jobb. Jag är fru, bihang och gratisätare (Jag står så klart min make bi, han vill ha mig där och jag sticker inte under någon stol med att det också är någon sorts bananskalsreklam för min egen nuna men jag tycker ändå att det känns... tja - inte så naturligt, men jag jobbar på det) och vill därför vara till min absoluta fördel i en sådan situation. Edert Huskors vill ickot vara sunkig på foton i en rikstäckande galareportagetidning! Det är vidare hart när Filmstjärnans skyldighet att lägga ner tid och kraft på vad han ska ha på sig på galafotografierna.

Dessutom vill man ju försöka säga något med sin outfit.

Göra avtryck.

Slänga en känga.

Flip an imaginary bird som den samhällsomstörtande konstnär man är (snälla ni, lägg märke till självironin här). I alla fall i det samhälle som röstat in SD i riksdagen. Man vill kommentera det, protestera, hojta i högan sky. Inte så lätt med de kanaler som här står till buds.

Men något ska man väl kunna hitta på, när man nu får en liten, liten slot i mediabruset, helt gratis.

Det där året av magiskt tänkande

Idag är det fars dag. Filmstjärnan fick kaffe och skinksmörgåsar på sängen av mig och barna som sig bör. Han är en riktigt bra pappa. Precis så bra som jag trodde han skulle vara den där gången för många år sedan, när jag förstod att jag älskade honom och inget hellre ville än att bli rynkig i hans sällskap.

Som en ödets nyck är det också precis ett år sedan Pappa dog. Jag tänker på honom också idag, på allt jag fick av honom - och allt jag inte riktigt fick av honom för att därigenom uppnå någonting annat, minst lika värdefullt. På hur vi försonades de sista åren och på hur han såg till att få en fin relation till sina barnbarn.

Jag tänker på den kära K, hans änka, som jag högaktar och är så fäst vid. Hon har haft ett tungt år, men varit beundransvärt stark. En mer konstruktivt klok människa får man leta efter.

Sting gör mig pappig och blödig, därför passar han bra idag. Och så tänder jag ett ljus för Pappa, ett för Morfar, ett för den farfar jag aldrig träffade och ett till Filmstjärnan. Det blir som en pre-adventsljusstake, mitt i mörka november.

Fridens, alla pappor därute.

Vådan av att somna på värmedynan

"Mamma, det ser ut som ett stekt ägg!" var Lillkillens glada omdöme. Mitt eget dåliga dito var orsaken. Det är tryckknapparna i dynans örngott som är boven i dramat. De blir veritabla små tortyrredskap om värmedynan är på för länge. Det står naturligtvis jättetydligt i instruktionerna att man inte ska sova med dynan på, men eftersom gårdagens vinpaket var lika ljuvligt som omfattande hann jag somna innan det var dags att stänga av. Ajajaj. Men jag är glad att den inte hamnade där bh:n ska sitta. Apropå det, den ser nästan ut som en extra bröstvårta. På ryggen.

Just nu på Kock & Vin:

Amuse bouchen ser ut som en måsskit.

Det här kan bli hur bra som helst.

25-öres numerologi

Idag 2010-11-10 kl 10:10 eller eventuellt kl 10:11, postar jag boken till fyra olika förlag.

En helg å kontinenten

Jag ska hälsa på Madame Glam i Köpenhamn den här helgen! Lillkillen lämpas av hos mormor på vägen, själv far jag vidare mot smørrebrød, bajer och almindeligt hygge.

Må så gott!

Björn Ranelid ter sig både komplett harmlös och riktigt charmig i jämförelse

Jag ska till Köpenhamn i helgen. Nu på morgonen ramlade jag på det här. Det tänker jag definitivt missa.

Tack ska ni ha!

Jag är mitt i det bästa just nu, för boken är klar.

Och: Jag har frågat en favoritillustratör om han ville läsa och det kunde han tänka sig, även om han också skrev att han hade mycket att göra just nu.

Och: Jag håller på att kamma ut vilka förlag som kan tänkas vara intresserade av manuset.

Ingen har sagt nej till något än, liksom.

Det är det bästa. Det är nog därför jag suger på karamellen, drar på att skicka iväg... Jag vill inte att refuseringarna ska börja trilla in. Det är så jädra hårt.

I liknande situationer rörande mitt yrke kan jag, om jag t.ex. inte får en viss roll, numera tänka "det är ni som är konstiga, det är jag som är normal" och därmed luta mig mot en yrkeskunskap, mitt tycke och min smak.

Det är svårare i det här fallet. Det här är inte mitt jobb. Att skriva har jag inte utbildat mig för att göra. Det gör jag enkom för att jag har mycket svårt att låta bli.

Och för att ni läser här.

Berömd för sin smak av... inget särskilt

Araben ska komma kväll och käka middag!

Jag ska göra palak paneer som är en förbannat god indisk maträtt, och kom över ett recept som var på engelska. Där stod att man skulle ha i, bland annat, en krydda som heter turmeric. Den verkade väldigt viktig, men fanns så klart inte på hela ICA och barn skulle hämtas och det ena med det tredje, så jag ringde och gav henne uppdraget att leta reda på dylik, hon som bor i stan.

Varpå Arabstackarn vänfast och troget älgar stan runt, de indiska specialaffärerna hon kände till hade klappat igen, visade det sig och ingen ny står att finna. Till sist får hon en liten burk av en snäll kock på en indisk restaurang. Han är jätteglad att få ge bort en liten burk av denna "very special indian seasoning" och prisar dess egenskaper. Araben frågar om han vet vad kryddan heter på svenska - det var en del av uppdraget, att försöka ta reda på det - och han nickar glatt:

-"Jaja! Gorkmejja!" (...)

*

Men, men - det känns som en konsekvent avslutning på dagen då min Åttaåring på Landvetter bordade flyget mot Stockholm för att för första gången ensam hälsa på sin Farfar och XtraFarmor några dagar. Jag stod kvar i avgångshallen i morse, ivrigt i viftande med min plastficka mot flygplanet där jag inte visste var han satt eller ens om han såg mig. Men jag viftade med den viktiga plastfickan för att synas bättre.

Vad låg det för viktigt papper i plastfickan, tror ni?

Just precis.

Hans returbiljett.