Måhända det finns gränser även för moderskärleken ändå?

Jag är gränslöst glad att mina barn gosar med mig fortfarande. Jag vågar inte tänka på hur min arma kropp kommer att värka av längtan därefter inom bara några få år, när de i sprucken falsett stönar "öööaaaäää mopeed morsaaan" eller något ditåt.

Jag är glad och tacksam. Absolut.

Men - Ett sugmärke på kinden?

Femkronestort och ljust lila.

Jag vet inte jag.

Koncensusfascism - ja tack!

Angående Maria Svelands omtalade text i DN. Det verkar av alla FB-inlägg vara många av mina vänner som tänkt som hon angående att uttrycket "politiskt korrrekt" får anses som skällsord nu för tiden. Jag vet att jag har det.

Det är många som inte håller med. Hos Sparring läste jag detta inlägg på ämnet, han har på FB-kontakt med skribenter som tycker tvärtom som MS, samt att hennes text är (ungefär) rörig, osaklig och skriven enbart för hennes "fanclub". Som framgår av Sparrings inlägg var det många som höll med den skribenten mot MS och var väldigt arga.

Det är synd att MS meningsmotståndarskribenter avfärdar hennes text (och de - trots allt - ganska många som känner som hon) med att de tycker den är illa skriven. Inser de inte att de också har en egen fanclub som de skriver för? Plocka isär, analysera och sänk texten om den är ogrundad. Bemöt den. Försök förstå. Just den skribent Sparring citerar verkar inte vilja ta en debatt fast han verkar vilja ha en (apropå det skribenten skriver om "offentligheten").

Detta leder mig till att tänka på en annan jävla dum benämning som är "koncensus-fascism", samt raljerandet över att det är så "svenskt" och "ankdammsartat". Vad FA-AN är det för fel med att vilja komma överens? Det är bland det svåraste och mest tålamodsprövande som finns och att vi har mycket av den viljan just i Sverige kanske beror på att vi inte varit med i något krig på bra länge? Därigenom har vi lite dåligt med nedärvt hat - och just därför råd med dylik lyx: Eftertanke och jämnmod? Jag vet inte, jag gissar. Konsensusfascism är för fan inget annat än konstruktiv konfliktlösning i skarpt läge. Den som vill vinna en strid låter bara bli att kompromissa, så är det klarrt. Då viker sig den andre. Eller - så blir det krig. Som är den sämsta lösningen för alla parter.

Så skärpning, kulturskribenter! Även i ankdammen behöver man hålla sams och tolerera varandra.

And that goes for everybody förresten, mig själv inkluderad. Skärpning!

Makterna som skapar mellanrummen mellan löven i träden

(I det här inlägget finns en länk som ni inte får missa. Men eftersom jag är så omständlig så skriver jag en massa annat också, så ni får leta lite. Men det är det värt.)

Det mest intressanta jag vet är fysik. Den sorten som gränsar till filosofi. På naturvetenskaplig linje på 80-talet i en liten skånsk stad fanns det tyvärr inte plats på lektionerna för den sortens utsvävningar. Vi hade dock en kemilärare som var fysikfilosof. Hans lektioner var galna och underbara. Tyvärr var det så att han, som han sa, hade en läroplan att följa (det gällde förstås även för fysikläraren). Jag fick i alla fall med mig så mycket att jag insåg att det finns enormt mycket i denna värld som jag aldrig kommer att kunna omfatta med min lilla lilla hjärna - och att det också är vackert så. Det gör ingenting, det kan vara skönt att inte veta. En sorts ansvarsfrihet. Ignorance is bliss. Ibland räcker det att förundras.

Jag skrev en gång en dikt om det apropå rubriken ovan och det har jag berättat om här.

Fysikfascinationen gör att jag blir alldeles salig när jag råkar på en länk som den här (det är den länken jag inledningsvis talade om. Inte länken till min dikt...)

Snälla ni! Ta en stund - gärna tillsammans med något barn som drullar förbi. Mina gillade det, särskilt som Minecraft World var med.

Det roligaste tycker jag är Eridanus Supervoid på 10 upphöjt till 24.5. Vad är det liksom? Ett skiiitstort tomrum eller? "Wooooaaa kolla vad mycket ingenting!!!" typ.

Det vackraste är likheterna mellan det största största och det minsta minsta. Det är det närmaste jag tror att jag någonsin kommer att komma en regligion.

På bussen

Jag överväldigades just av en oemotståndlig lust att berätta för er alla att jag ÄLSKAR den ljuvligt pompösa, liksom ...brittiska, pukan som (förutsatt att man lyssnar i lurar) i ett melodramatiskt crescendo mitt i "Magical Mystery Tour" går rätt genom huvet från öra till öra. Den får mig att räta på ryggen, höja huvudet och vilja höviskt invadera Indien.

Oh Stephen, my Stephen!

Ja, förlåt, det var längesen. Men jag har trillat dit på Stephen Fry. Igen. Läst och läst hans memoarbok The Chronicles, och på engelska är det så fort går det ju inte. Men o, jag rekommenderar. I den finns lassvis med referenser till program han gjort och en stor del av det finns på nätet. Underbart.

Nu har jag börjat på nästa bok, Mrs Fry´s Diary, och det är så välsignat roligt. Excuuuse me, men underfundiga ordvitsar och klassiskt komiska vändningar levererade på the Queens english kryddat med delikata glosor och målande kraftuttryck - dats ma THANG som hiphoparna (kanske inte) säger.

Nu har jag hittat ett program som heter "Stephen Fry on Everything" (underbar titel) på joutan så här får ni extra. Det här är del 1, det finns fyra, men de hittar ni själva. Karln är så fin och klok och finurlig att jag riktigt önskar att jag vore bög själv.

Yrken som aldrig får applåder, del 2

I Allum finns en busstation, ett resecentrum. Där finns plats för åtta bussar. Då kan man tycka att man från Västrafiks sida tar och planerar tidtabellen så att de inte avgår alla samtidigt? ...Men det gör de. Både komiskt och irriterande, vilket som överväger beror på ens egen dagsform - och på hur "samdansade" bussarna är.

Idag är tydligen en bra dag för jag fick just nöjet att avnjuta en nästintill perfekt bussbalett vid Allum: Sex ekipage i ljuv suburbian samklang. De backade ut tillsammans, prick kvart i, i lugn och ro. En kort cesur för framväxling och så - som vore det på en gemensam inandning - rullade de samtidigt framåt, en efter en, i en mjuk sväng ut på påfarten mot E20.

Redan innan motorvägen splittras karavanen (några bussar har ju destination Utby och Öjersjö och så) men att sitta i en av dem när det händer är faktiskt rätt maxat. Jag kom mig inte ens för att plåta, men det hade ändå inte gjort scenen rättvisa. Snacka om vardagsshow.

Applåder!!!

Tjugondag Knut dansas julen ut!

...Eller tidigare, det beror på.

Jag fann en fin limerick på Fejan också, dagen till ära:

Apropå vardags-shower...

...så ta en titt när Mäster Hedh pikerar hos Sara Bakar. Strängt taget är det inte hos Sara, hon är på kurs och inte är det det minsta vardag över det heller. Men det är show och det är helt ljuvligt.

Snart öppnar Solhaga igen i Slöinge, efter en månads välförtjänt semester. Mums!

Yrken som aldrig får applåder, del 1

Jag har turen att få konkret uppskattning när jag jobbat klart. Ibland låter resultatet och reaktionerna vänta på sig (film/tv) men i vanliga fall kommer det en rejäl ovation så fort jag och mina arbetskamrater är färdiga. Det är t.o.m. så att folk som inte tyckte att vårt nedlagda arbete var så värst mycket att hänga i granen, de applåderar ändå med lite avmätt eftersom det ses som en sådan stark markering att inte göra det. I de allra flesta yrken är det inte så. Ta killen här nedan, t.ex.


Han kör bygg-lastbil. Idag behövs han och hans truck nere på stora-fet-hotell-bygget nere vid Drottningtorget. Då krävs det att han kör fram på tvärs mitt i själva aortan i Göteborgstrafiken, stoppar ALLT, börjar backa försiktigt, några byggjobbare kommer och hjälper honom hålla undan gångtrafikanter, bilar och bussar. Köerna växer. Mannen backar metodiskt vidare sin lastbil - med släp! - och blockerar därmed fyra filer åt båda håll, folk tutar (kan någon begripa varför?). Då ler han lite (bara en sån sak!) och trixar in hela ekipaget framför gamla Posthuset och det hela är över på inte ens två röda minuter. Så. Snyggt.
Applåder!!!

Jag hoppas att råka på fler sådana här vardagsshower och därmed få inspiration till en hel serie liknande inlägg, för de kan nog bli hur många som helst.

Receptionist? Javisst!

I afton går det andra och sista avsnittet av Hinsehäxan.

Jag tänker se båda avsnitten i kväll när barna sover och Filmstjärnan skrämmer halva Jonsered från vettet. Han spelar skräckteater i källarn på Stadteatern nämligen, bara tjugo platser och de säljer slut på nolltid så fort de släpper nya biljetter. Skitkul! Och rent vidrigt. Jag har sett den, så jag vet. En gång svimmade en publik * och fick gå ut och spy. Folk har lämnat teatern innan föreställningen har börjat, trots att de har lyckats få tag i dessa hett eftertraktade biljetter, kommit till teatern och enbart blivit lotsade nedför trapporna mot magasinet där föreställningen spelas. Rätt coolt för att vara teater, eller hur?

Hur som haver, Jonseredsborna har legat på båd lås och lur och kapat åt sig en försvarlig del av biljetterna i afton.

Men jag ska vara hemma och se Hinsehäxan på svtplay. Att se den på datorn har det positiva med sig att jag kan frysa bilden en stund när jag själv är med, för då känns det som om jag har en viktig biroll, haha!

*(skrivfelshommage à Rit-Ola)

Huskorsets hemliga liv - nu utan skräp

Jag har nu aktiverat ordkontroll innan man får publicera sin kommentar. Mycket skräp fastnade i bloggfiltret, men jag tröttnade på de kinesiska mailen och alla egendomliga länkar jag fått.

Det är lite segt, det kan jag förstå - men eftersom man ju vill se allt från den positiva...f´låt Snokis, possetifa - sidan kan vara det roligt också. Lotten samlar t.ex. på skärmdumpar med roliga ord från ordkontrollrutor. Ett dylikt jag minns är fulchi. Det vill man inte ha i sin aura.

Pepparkaks-Allum is no more

Om man nu ger sig till att bygga ett konsumtionstempel i pepparkaka åt ongarna eftersom de önskar det, då kan man när det sedan ska ätas upp passa på att indoktrinera dem infamt/alt/trumfa in lite vett i skallen på dem (välj själv) när det ska ätas upp:

Lite musch(alltså ett visslande "s")ik i mellandagarna?

Jag slappar och läser Börje Ahlstedts memoarer. Det ni. Det kräver sin marsipan.

Nioåringen har tappat två kindtänder tack vare årets omgång knäck. Lillkillens två övre framtänder vickades glatt loss så blon flöt, någon vecka före jul.

"Vådan av att låta barnen vara med och klä granen" del III

Nya läsare kanske tror att det är riggat, men ni som känner mig vet att jag aldrig ljuger (För så vitt det inte förbättrar historien jag berättar. "Never hesitate to make a good story better" som vi brukar säga här i huset. Detta är dock alldeles sant).
Tro det eller ej - från och med i år är det tradition och följaktligen något att värna om:

Förra året
Året dessförinnan

*

F.ö. gjorde ongarna varsin klassiker i kväll vid sängdags, som säkert otaliga andra ongar gjort före dem:
Nioåringen hoppade upp och ner, vägrandes att somna för att han ville se när tomten kom, om han fanns (inte för att han tror på tomten precis - men det säger å andra sidan något om barns vilja att tro på den gamle skäggnissen).

Lillkillen blev sjungen julsånger för och frågade sömnigt: "Heter han Jesus Krister?"

God jul vänner!

Modell 2011

Årets pepparkakshus, alltså. Köpcentret Allum i Partille.

Det blev - helt ok. Faktiskt. Jag har varit rätt sur på det och det var precis så svårt som jag trodde och alltså bra mycket svårare än ett pepparkakshus bör vara om man har bestämt sig för att barnen numera måste få vara med (när de var små fick de inte det för att jag visste ju hur fult barn gör).

Notera den vise mannen som med sin skuldra håller upp rampen till parkeringen på taket. Så kan det gå när man inte kokar karamellklistret tillräckligt starkt. Då får julkrubbestatisterna rycka in.

Det är inte skalenligt på något vis, delar av bygget fick strykas och nivåerna stämmer inte. Jag är inte lika nöjd och mallig som vanligt, det kan man inte vara när man gör ett konsumtionstempel i pepparkaka. En pepparkakshusreplika gör man av kärlek till orginalet. Jag har inget sådant förhållande till Allum, det är snarare det motsatta.

Men. Det är petitesser. För ongarna var lyckliga, höll sams och samarbetade. Det här bygget kvalar in under rubriken "Saker man gör för sina barn". Och det är väl så gott som något. Det är ju ändå jul.

PLAY är tillbaka!

PLAY Teaterkonst (FB-sida), vars fina logga ni ser ovan, återkommer med en dåres envishet med en ny produktion i vår: "The Famous Swedish Projekt". De är en av de riktigt bra fria teatergrupperna i Göteborg och att de inte har en egen scen är helt enkelt inte klokt. Det är så dumt att det liknar ingenting. Jag är sedan ganska länge ett stort fan. Här skrev jag om dem i ett ganska känslosamt inlägg om teater-Göteborg. Jag minns att jag ville skriva att öronen var Angered och ögonen Operan och inte tvärtom, men det tordes jag inte. Men det törs jag nu, haha.

Sedan typ mitten av förra decenniet hyr de in sig lite var som helst eftersom. Där det finns plats. Där det passar. Jag har sett dem på Aktör vid Masthuggsterassen, Atalante & Pustervik. De har säkert varit på fler ställen, jag har inte sett allt de gjort. (Däremot var jag med om en workshop en gång.) De har varje gång presterat något antingen bra, knäppt, intelligent, kul, intressant, tankeväckande, konstnärligt eller underhållande. Eller alltihop på en gång. Oftast alltihop på en gång.

Ge dem en scen nu för hundan, Kulturnämnden! Vad mer ska de bevisa?

Until then, här är trailern till föreställningen som denna gång kommer att spelas... På ett kontor:

Missa inte! Biljetterna släpps idag: Julklappstips!

Orkar inte

Suziluz och Sandra Gustafsson skriver om filmen Drive. Läs gärna kommentarerna också, där fick jag bensin till det här.

Ok. Bra, då vet jag att jag inte behöver se den. Grundhistorien är högst troligt den gamla vanliga, om än snyggt sminkad:

Känslomässigt skadad man möter/har mött kvinna, men struntar i henne till fördel för olika tuffa mansuppdrag och filmen slutar dåligt för dem båda.

Plus eller minus några ingredienser som barn/inte barn, misshandel/inte misshandel, rik/fattig, humor/ingen humor etc etc.

Jag har sedan många år svårt att njuta av - ehuru välgjorda på alla sätt - filmer med detta tema. Eftersom: Man kan inte, jag upprepar, KAN INTE, göra tårta av bajs. Hur snygg sprits man än har.

Dessa filmer berättar i mitt tycke om fel konflikt, den mest intressanta är inte "mannens" utan "kvinnans" (oavsett vilket kön de har, vi kan väl lugnt komma överens om att det i nio fall av tio rör sig om en man) - alltså den som "väntar och längtar", inte den "oförlöste". Detta görs för att göda myten, eftersom man tjänar mer pengar på den än på att berätta historier som på riktigt stärker människor.

Jag orkar inte höra en enda historia till om en man som inte kan kommunicera sina känslor eller ens hantera dem. Känner igen de orden, letar lite i bloggen och hittar dem här. Hmm. Filmen Mammut gillade jag tydligen. Dock! Jag minns att jag var skitarg när jag kom ut efter filmen, diskuterade den på lokal och blev övertygad att tänka att det var precis vad regissören menat: Att åskådaren skulle bli arg - och därpå ändra sitt liv.

Mmm, tänker jag nu skeptiskt. Om åskådaren är en MAN, ja. Gör en historia om en kvinna som åker till Gambia och ligger runt, då! För jag upprepar:

JAG ORKAR INTE.

Eller som Tom Lehrer sa, redan på 60talet:

"If a person can´t communicate, the very least he can do is to SHUT UP!".

På väg hem från Skåne

Nyheterna i radion berättar att två män gripits i Norge för att de smugglat ut tvåhundrafemtio kg smör från Sverige för att sälja dyrt i grannlandet.
"A-haaa!" gastar Lillkillen från baksätet,

"Det är DÄRFÖR det är smörbrist i Sverige!"

Årets Julskiva!

När vi flera dagar efter att det först sänts såg första avsnittet av Nordstan på svtplay (se det, se det, se det!) , grubblade jag mig blå över vem det var som sjöng de släpigt jazziga jullåtarna. Jag kände så väl igen rösten. Det var inte M A Numminen, det var inte Bo Åkerström i Torsson, vem fasen var det???

Så plötsligt skymtade ett bekant ansikte i bild ett par sekunder. Inte som musiker, bara som en person i vimlet. Då visste jag! Det är ju Matti! Matti Ollikainen, som jag jobbade med på Backa för 6 år sedan! Matti och Franska trion! Så klart!

(Lustigt nog var det heller inte ens en vecka sedan som Memoarerna tipsade om just Franska trion.)

Så igår fick jag en present av Filmstjärnan. Jag lyssnade i bilen hela vägen till den sista föreställningen av underbara 1 Drömspel på Stadsteatern i Borås och jag skrattade flera gånger högt av lycka.

Matti sjunger som ett gammalt bälgaspel, gnälligt men klockrent och med ljuvligt enkel frasering. Som musiker är han... Obeskrivlig. Jag är inte själv förtjust i att bli liknad vid gamla döa skådisar så om du läser det här Matti ber jag om ursäkt men det hjälps inte:

Jag hör en pianist som plockat upp och börjat fingra på Jan Johanssons fallna mantel. Alla tre är de sagolikt fina musiker och skivan kommer att varvas med Ella Fs Swinging x-mas här hemma i jul, det kan ni hoppa upp och klappa er i er söta lilla ändalykt på.

Och än är stämningen god

Den efterlängtade pianostämmaren kom och halade upp vad som såg ut som... Hammare och spik? Lillkillen har aldrig varit så lång i fejan o klaveret lät som en brunstig val när melodimannen bankade, vred och drog åt strängarna.
Diagnos: Han får lov att komma tillbaka i mellandagarna, med ytterligare verktyg och banka ännu mer och förhoppningsvis håller då stämningen ett längre tag. Som det är nu kommer det inte att hålla. Men det lät prima då och när han rev av "Put another nickel into that nickelodeon, all I want is loving you and music music music" var lyckan fullständig. Sedan visade Lillkillen att han minsann kunde både sjunga och spela "Persien är ett land och en sorts gardiner".
Det blir nog bra det här.