Jojo. Det finns de som värdesätter Huskorsets åsikter.

Mrs Malfoy?

Efter dagens föreställningar orkade jag inte tvätta det intill idioti tuperade och hårdsprayade håret. En ytlig kamning bara, snabb svinrygg och plötsligt - där var hon. Lucius hustru och Dracos mor.

Det var som vanligt på Daltons. Snuten kom.

Idag har jag repat lunchsoppteater med divine Duschen och tremendous Tanders hela dagen, varit på både akupunktur och yoga samt handlat mat. Inget kunde dock stoppa mig från att visa Lotten Daltons. Tyvärr var det varken karaoke eller trubadur ikväll.

Nog är det lite SATC över den nya approachen på General White Portion?

Inte riktigt eftertankens kranka blekhet, men något åt det hållet

Angående min kontaktannons häromdagen.
Att ta kontakt med en regissör el.dyl. för första gången med den ingången och lyckas få till ett samarbete är, om inte fullständigt omöjligt och praktiskt ogenomförbart, så åtminstone oerhört svårnavigerat. Hur respektfullt jag än närmar mig vederbörande kommer mitt kontaktsökande att landa som om jag sagt:
"Tjena shit-for-brains! Nu ska JAG minsann frälsa dig!"

Eftersom jag är en feg filantrop som inte vill göra någon ledsen så ska det bli spännande att se om jag kan komma på någon som jag skulle våga ta kontakt med.

Jag har också kommit på en rolig bieffekt av det här: Att jag på sätt och vis bränt mina skepp åt alla håll för all framtid. De jag beundrar kommer att tro att jag egentligen tycker de gör skräp och anta att jag är en asskisser. Nu är det inte sååå vansinnigt många potentiella arbetsgivare som läser här, men ändå. Haha.

Jag tycker så klart fortfarande att det är en skitbra idé.

Skriv så läser jag

Jag har en särskild vän. En mycket kär och mycket nödvändig vän.
Hon har i många år skrivit dikter. Enbart för sin egen skull, för att reda ut saker och liksom kamma hjärnan. Numera arbetar hon med människor som har det svårt. Hon får ta del av livshistorier som inte alltid är de allra rosigaste. Där kommer diktskrivandet in. Annars stannar det hemska kvar i skallen på henne och hälsar på i sömnen.

Men så läste hon en dag Christine Falkenland som skrev om "fegheten i att ha dikter i byrålådan". Min vän kände sig träffad. Och startade en blogg. En diktblogg.

Varsågoda.

Gomorron

Lördagar i Sundsvall betyder äggröra&bacon och SR Webradio. Väldans majjit. Vanligtvis Spanarna men idag tog jag P3 Apelsin. Jag ville höra hur det lät när Filmstjärnan och jag var där och pratade om intern humor med Klara och Mattias.

Filmstjärnan skötte sig exemplariskt. Han höll sig t.ex. till ämnet och tog inte över och pratade om sig själv istället hela tiden.
Den biten skötte jag.

(Och här lägger jag, mitt nöt, ut en länk till programmet.)

Men va fa-an!

Snön var nästan helt borta inne i stan här i Sundsvall igår.
I Göteborg skulle jag tänkt:
"Äh, det här lilla, det smälter bort tills i eftermiddag"

Det gör jag inte här.

Huskorset sparkar på folk som (hon tycker) ligger (men det är inte säkert att de själva tycker att de gör det)

De tre Dansande Deodoranterna (som någon kallade Herreys för när det begav sig) från årets Melodifestival sitter plötsligt och munchar away på vårt favvofik Tant Anki & Fröken Sara. Jag upptäcker att det är dom i samma ögonblick som jag slår mig ner vid det, jag svär, enda lediga bordet - precis bredvid deras. Då har jag till på köpet satt mig på en stol som vetter rakt emot deras bord, en meter bort.
De är så fräscha, va. Fräscha och pratar inte alls för högt, men det hörs ändå vad de säger till varandra om man vill höra. Och det vill man när man är ett infamt, tjuyvlyssnande Huskors på arg jakt efter vad fan det är som gör att de provocerar henne så mycket.

En anledning visade sig ligga i att en av dem (han som har epitetet snygg-) med expertmin deklarerade för de andra att när man gör en låt eller kanske var det video så är det självklart viktigaste "att man berättar en historia”. AAAAAHH! Att jag inte sprängdes av skratt!
Jag ser absolut inte någon vilja att berätta någon historia alls när jag ser på dem i tv. Och ännu mindre när jag satt med dem direkt framför snoken IRL på ett jädra fik i Sundsvall, utom historien om kändisskap, uppmärksamhetsbehov och klamra sig fast i smöret så länge det bara går med minsta möjliga ansträngning.
En annan anledning var att samma vederbörande fick en idé till en T-shirt (tyckte han) och ringde upp den som tydligen gör deras tröjor och sa:
”Tja, va gör DU för fuuula tisher då? Gå in där-och-där och gör likadant. Den ska vi ha. Så jäla snyggt!”

Ha en egen idé, hönshjärna!
Stjäl inte andras, tjugo år gamla!
Gnäll inte på en människa som försöker göra ett bra jobb med en reklamtröja åt dig!

Berätta för i helvete en historia!

Kontaktannons

Nu är det en enda månad kvar av min vistelse i Sundsvall. Det gick undan va? Jo, det stämmer, spelperioden blev kortare än beräknat. Därav fyra och en halv månads bortavaro från hemmet istället för sex.
Med detta kommer tankar på framtiden. Var/vem/ hur ska/vill jag jobba med nu då? I sommar? I höst?
Sådan är min yrkesbana. Inte helt smooth. Men man vänjer sig vid att bli av med jobbet några gånger om året. Det kommer ett nytt. Förhoppningsvis.
Men det är långt ifrån alltid det finns plats på t.ex. Huskorsets drömteater Backa.
Och långt ifrån alla regissörer är drömregissörer.
Och beggars can´t be choosers.
Och yadayada.

Men.
Jag fick just en prima idé.
What if jag skulle ta kontakt med några regissörer/teaterchefer/ producenter som jag tycker har gjort CRAP - och uttrycka min samarbetsvilja? I vanliga fall tar jag ju enbart kontakt med de vars arbete jag beundrar. De som jag tycker är träiga tycker givetvis inte själva att det de gjort är crap. De har bara en annan syn på vad som är viktigt att berätta på teater eller film.
Att skilja så tydligt på konstnärskap och person skulle vara enormt intressant. Jag tror att det skulle vara så fruktansvärt utvecklande. Förutsatt att den här människan skulle vara öppen för det och så pass trygg i sin egen konstnärliga övertygelse att hon/han skulle gilla att stånga den mot min för att se om den håller. På samma sätt som jag vill se om min håller. Jag är så vansinnigt styv i korken när det kommer till min teatersyn, det skulle vara nyttigt för mig att runka omkull den lite, tänker jag.

Jag går igång som fan på det här, det är i konflikterna, sprickorna, krockarna, skaven allt händer, det har jag tjatat om förut. Det känns som om det skulle vara befriande att börja ett samarbete med en människa på den nivån:
”Jag tycker du gör crap, du tycker jag är en jobbig & tråkig skådis, men nu ska vi jobba ihop och se vad fan vi kan gräva fram hos varandra att berätta den här historien med.”
Typ.
Att börja med en respekt för varandras konstnärliga verktygslåda, men tycka att den andre knappt ens har tomtar på loftet – och båda vet om det. Skitkul!

Det här är förstås inte helt okomplicerat. Jag - och även regissören givetvis - använder mina känslor och erfarenheter, min stolthet, min självkänsla som verktyg i mitt yrke. Det är ju därför det är så känsligt och svårt att konkretisera ibland när det uppstår konflikter: Har jag valt utifrån min min sårade stolthet och bristande självkänsla eller har jag gjort ett genomtänkt konstnärligt val? Det är inte säkert att jag själv kan se skillnaden och det är inte lätt att få det påpekat av en vars teatersyn man inte sympatiserar med.
Till yttermera visso är regissören den som bestämmer i slutändan, och även den som har helheten i skallen. Det är inte något jämställt läge från början. Jag kommer ju att få ge mig om det blir riktigt skarpt läge. Jag är ju ingen Börje liksom. Jag vet vad som gäller.
Men jag är rätt envis.

Så kom an alla regissörer/teaterchefer/producenter som föraktar mig! Jag är ledig i höst!

Det är bra med premisser

Islandshästen är Norrlänning från början (från Sundsvall minsann).
Hon älskar män. Nå, det gör väl även jag, dock är hon lite mer verbal i ämnet och också mer...pragmatisk.
Hon är svag för det norrländska idiomet - men hon är också alldeles extra förtjust i mörka män, gärna av sydeuropeiskt eller persiskt ursprung.
Hennes drömman är följaktligen Ibrahim Baylan.

"Han är från Norrland! OCH Turkiet!"

Huskorset måste lägga peruken och har därför kalas på sitt hotellrum(för att det är så tråkigt)

Tanders, jag, Duschen och Funny Bones.
Suddig bild.
Kristallklart gäng.

Dagens... näe, veckans... näe månadens och kanske tammefan ÅRETS bästa

Prankmonkey talar idag om Newsmill i en bisats:

"detta internets svar på Ring P1".

(Och en bonuslänk till Da Prankster får min käraste Filmstjärna. Vassego.)

Godisaffären Gluggen

I ett jättefint hus i Ånge finns en toppenbra godisaffär.
Vet inte hur de tänkte när de döpte den bara.

Turné till Ånge * nu med länk!

Vi lirar i morgon 09.30, men käka bör man och en öl kan man behöva innan man går till sitt lilla uschliga rum. På Hotell Mittlandia gör vi allt för att trivas.
Enligt Duschen ska vi köpa trisslotter i morgon, för i Ånge vinner man.
Fan tro't sa Relling.

Love was in the air

Tillbaka i Fimbulstan. Snöyra och slask samtidigt. Oh yeah.

I Göteborg var det ganska fint väder i morse, jag tog 8.30-flyget från Landvetter. Filmstjärnan och barna skjutsade mig och for sedan vidare till skola och dagis.
Jag hade puckopackat min bok i resväskan och följaktligen inget att läsa på planet. Därför stod jag och glodde på de med komplett meningslöshet fyllda tidningshyllorna i Pressbyrån alldeles för länge innan jag till slut köpte en kvällstidning med korsordsbilaga, kom sist till gaten där gatedamen ropade åt mig på tjugo meters håll: "Är det Tove?" medan jag blev kroppsvisiterad. Men sist till gaten betyder sist in i transferbussen betyder först ut betyder bäst plats på planet.

När det lyft gjorde planet skarp gir norrut - och plötsligt såg jag hela Göteborg ligga och päsa i solen: Johanneberg, Älvsborgsbron, Läppstiftet, Gasklockan, Ullevi.
Jag följde Göta Älv med blicken, letade upp E20 som visade vägen via Partille ända fram till Jonsered...och där! Där låg vårt lilla hus och glänste med taket! Jag såg det! Jag såg vårt hus! Jag har sedan barnsben drömt om att kunna orientera blicken uppe i luften i hoods som jag känner. Har aldrig hänt. Jo, jag har ju sett Stockholms skyline på långt håll, Manhattan (vilket var coolt) och spottat E6:an och en gång en specifik lada med karaktäristiska fönster utanför Ängelholm när jag flög därifrån, men aldrig såhär!
Jag såg Sexåringens skola där jag visste att han satt, träden som Lillkillens dagis ligger bakom och tänkte att Filmstjärnan nog kommit hem vid det här laget och gått och lagt sig igen, under det där fina glittrande taket.

Lustigt förresten att det glittrade.
Det är av tegel och rätt algigt.
Det kanske var blött.

Kott-race i bäcken

Huskorset förklarar härmed grillsäsongen invigd! Pscht!(ölburk som öppnas)

Vi fuskar med Caj Ps. Men när man grävt bort kirskål som jag gjort idag är allt tillåtet.
Putell på ev, gvevav å bavonev!

My kind of feminism

Jag har lördagsmorgon med supergiadan och ongarna. Filmstjärnan sover, det kan han behöva, han ska jobba idag.
Detta lilla hus. Detta hem, denna familj som är min.
I Sundsvall är det livet satt på paus, när jag kommer hem har det fortsatt som vanligt utan mig. Det är ingenting mindre än un-der-bart. De är inte beroende av mig. När barna ropar på mig säger de "Pappa! Papp...Mamma!" Om inte det är ett kvitto åt Filmstjärnan så vet inte jag.
Jag var av trötthet och tradition och oeftertänksamhet förblindad och trodde jag var nödvändig - trots att vi alltid för ett samtal om vårt liv, vår samvaro, jämställdhet, yadyada. Mönstren sitter djupt som fan. THA MOM liksom. Den oundgängliga. Det är jag inte. Och jag säger det igen: Det är en obeskrivlig lättnad.

I höstas.
November. Mörkt. Grått.
Jag höll efter nästan tre år av hus & hem & ongar & äktenskap på att gå upp i limningen. Jag begrep det inte, men så var det. Eller kanske att jag begrep, men jag hade inte möjligt att ta in det, av ren självbevarelsedrift. Då ringer det en klok och fantastisk ung man, regissör och kompis - som ni känner som Luke Skywalker - och säger "Jag vet ju att du har familj och ni bor i Göteborg, men jag tänker att det måste ju vara ditt beslut. Vill du vara med?"
Solen bröt igenom molnen.

Jag vet att detta i princip går stick i stäv med en av mina viktigaste livsregler: Att inte definiera mitt jag efter det jag arbetar med. Något som också är självbevarelsedrift. Jag kan inte, får inte, vill inte låta mitt välbefinnande vara beroende av huruvida regissörer/teaterchefer/producenter/whoever vill jobba med mig eller inte, då går jag sönder. Jag måste bygga mitt liv på något jag själv råder över: Min älskade, mina barn, vårt hus, vårt liv tillsammans. En bonus jag lagt märke till är att jag i och med detta blir en bättre skådespelare.
För att jag slipper lägga tid och kraft på hur andra uppfattar mig.

En passus bara:
Flera bloggare (Another Cyborgmanifesto, m.fl. jag hinner inte leta upp alla länkar nu eftersom Lillkillen är jävligt trött på att jag bara "skjiver på datojn") skriver (väldigt bra) om sin ovilja att skaffa barn för att de inte vill definieras som ett "Vessel of Life". Jag förstår dem. Verkligen. Men då är vi där igen: Vem tillåter du att definiera vem och vad du är?
Beträffande feminism är det att att välja den breda vägen. Att välja bort barn besparar en den feministiska kampen som följer med dem. Det förbryllar mig, för konflikträdsla är sannerligen inte ordet jag skulle använda för att beskriva dessa bloggar. Effekten blir den motsatta, man tar liksom ändå spjärn mot mossiga patriarkaliska strukturer fast man söker ett nytt sätt att definiera sitt varande.
Kom igen brudar! Vi behöver er, vi som redan är morsor! Och farsor med, för den delen.

Tillbaka till nuet:
Icke desto mindre älskar jag mitt arbete och saknade det gruvligt. Min blogg och kontakten med andra bloggare var och är sannerligen en räddningsplanka. Jag älskar min familj gränslöst, men när de var det enda jag hade att förhålla mig till i livet hade jag inte möjlighet att se min lycka. Jag hade aldrig fått längta efter mina barn, de var alltid tillgängliga. Det har jag fått nu.
Jag är i Sundsvall och tankar, kan man säga. Tankar fullt.

Deja-vu