Fem år, sju månader och si så där fjorton dagar tog det

Jag hade väl tänkt att det skulle dröja till tonåren kanske:

"När du dör då ska jag säga 'Äntligen'!"

och

"Jag hatar dig"

Det känns dock väldigt gott att ha fått en fin hållhake på honom inför framtida skuldbeläggningssessioner.

Det är synd om människorna och med "människorna" menar jag i synnerhet en människa: Huskorset

Ja, EM-fotbollshallabalojet var väl kul för alla som gillar fotboll, men vi som plötsligt fått ett jädra irriterande ont i ryggen skiter rätt långsamt i det, särskilt om man som t.ex. jag bryr sig väldigt lite om fotboll i vanliga fall.

Men jag jobbar på 10-17, som den Ardenner jag är.

Filmstjärnan är sedan igår på annan ort och filmstjärnar sig och dessa filmstjärnerier drar ut på tiden och han kommer inte hem i natt som det var sagt och inte heller i tid i morgon för att hämta barnen som planerat. Barnvakt fanns det ingen att uppbringa, eftersom detta uppdagades vid 20.00 i afton och jag skulle lägga två ongar också och inte hade tid och sitta och ringa runt till hela Jonsered. Jag ringde halva och dom kunde inte. Jag ringde Ornitologen och bad att få sluta tidigare i morgon. Det kändes inte bra. Han sa "Så klart".

Mer gnäll?

Jag har verkligen rent förbannat ont i ryggen. Det kom efter två träningspass, i lördags och igår, måndag. Efter det första sket jag i värken och efter det andra... Är typ nu.

Längst ner i slutet, där nämnda rygg just går över i stjärt. Ilar och har sig gör det om jag krummar höften det allra minsta fel. Jag tänker verkligen inte ha varken ischias, ryggskott eller diskbråck så kom inte med några tips. Möjligtvis "ett fall av ovanligt svår träningsvärk, den botas med spa och tångbadsmassage på Varbergs kurhotell". Vilken tur - det är dit jag ska i helgen. Araben fick det i 40-årspresent och jag och Shetlandsponnyn hakar på. Sällan har ett Huskors sig själv att tacka på dylikt vis.

Åh, färdiggnälld! Vad skönt, nu känns det bättre.

... Fast inte i ryggen, då.

Fast man kan ju bli fnoskig ändå

Även om man har en trädgård, menar jag. Det krävs förstås att man har barn också, men det går.

Men snart SNART är det välsignade sommarlovet slut och man kanske kan få sig lite lugn och ro och en enda liten sabla sekundstund över att tänka lite på vad man själv skulle vilja göra här i världen. För det enda barn gör, det är att de tänker på sig själva och sitt. Aldrig någonsin på vad de vuxna kanske skulle kunna tänkas önska.

Det är förskräckligt. Och de är ju inte ens tonåringar. Tänk att jag bara vet jag kommer att älska dem ännu mer då - när de förutom sin oförmåga att tänka på sin hulda moders väl och ve även helst kommer att vilja slippa se mig överhuvudtaget - än nu, när de hänger mig i hasorna dagarna i ändå.

För jag har bara regn hos mig

Jag är mulen i humöret av ingenting allvarligt alls, bara fisar i rymdar om man tänker på hur somliga andra har det. Jag hinner bara inte med. Det är för mycket som jag vill göra och annat som "ska" göras och trennat som jag inte vet vad jag ska göra med, men som måste göras något åt (Ordet "trennat" hittade jag på nu: "1 något 2 något annat 3 något trennat" - fattar ni? Ja, vad bra, i stressen över allt som inte hinns med i det moderna samhället skapas nya ord).

När jag i morse stal mig en runda i skogen så illgrinade jag redan i första backen. Det är Huldrans fel.

Vissa låtar gör sådär där med mig när jag saknar och sörjer. Lite flås, muskelmotstånd och rätt låt - direkt lossnar de undertryckta regionerna i mellangärdet och gråten kommer. Lite för Pappa också, men han hade varit sjuk så pass länge, hennes frånfälle var så chockartat. Jag är arg på henne fortfarande. Så jävla arg.

Men, jag fortsatte andtrutet och panikgråtandes - och möter givetvis ett par som så trevligt hajkar mitt ute i ingenstans. De ser skräckslagna ut. Såklart. Jag log lite genom tårarna för att signalera att "jag är minsann okej, jag bara gråter lite hysteriskt här på skogsstigen!" Jag såg förmodligen komplett väck ut. Men, kämpade vidare, uppåt. Mer flås. Fler låtar, mer gråt. Ut med det bara.

När jag kom hem ringde de från skolan och sa att Sjuåringen kräkts. Hej då Dagen-då-jag-skulle-komma-i-kapp.

Filmstjärnan är på kräftkalas på tejatern i kväll. I morgon jobbar han där på dagen. Sedan ska han jobba lite till på andra ställen söndag och måndag också, tror jag.

Lillkillen uppvisade tydliga febertecken vid middagen, de eskalerade tills han somnade in under feberyra haranger om att tonåringar oftast är nakna.

Tur att jag inte är med så mycket i den där pjäsen jag är med i, jag är ledig på måndag. Ska jobba hemma.

Låten? Den här: Gnarls Barkley – Going On

Skolavslutning

Det sjöngs "Den blomstertid", men det spelades också "Komkomkom innan somsomsom...". Ingen skugga över musikerna eller framförandet - men jag tar faktiskt hellre vilken sodomiserad sommarpsalm som helst istället för den, vilken dag som helst.

Det regnade.

Festligheterna hölls utomhus.

Sjuåringen var i upplösningstillstånd av hunger, blötma och allmän ADSL eller vad nu det är han har (förutom epilepsi, då). Han spottade, grät, fräste och gick omkring (när alla andras ongar satt fint) av rädsla för att det skulle "bli pinigt". Exakt vad som skulle kunna bli pinsammare än hans redan pågående uppträdande lyckades jag inte få ur honom. Vi hade lyckats få dit tårtan trots regnet, men han ville inte för allt i världen ha. Jag ruttnade. Smålandsamazonen hade föreslagit den lokala pizzerian efteråt. Sjuåringen och jag gick i förväg.

Sedan ringde en snäll mamma och sade att de tagit hand om vår tårta, och att det hade varit massor av tårtor över. Jahapp. Filmstjärnan gick före hem med Lillkillen och hämtade upp den på vägen. När jag kom hem stod ingen tårta att finna och Mamma berättade att nästan hela varit kvar och att han därför tagit med den till kvällens repetition. Jag började nästan grina av lättnad. För att baka en tårtjävel stor som ett hus och nästan hela blir över samtidigt som hjärnan håller på att sprängas av resten av livets alla måsten, det är sådant som gör att man går ut och börjar skjuta vilt omkring sig.

Tyckte ni att jag hänger ut min son här ovan? Att jag är väl hård mot ett barn, mitt eget barn? Kanske. Men det frestar på att älska honom så gränslöst som jag gör. Nu och för alltid.