Gott nytt år önskar Huskorset & Filmstjärten!

Screw EU

Jompen hade med sig ett tjog ägg från Loppisdrottningens höns (ja, de bor kvar på Kringeläng ett tag till av anledningar som jag håller mig för god för att snoka i) ! Väldigt olika i storleken, men de kommer från glada höns och gulorna skiner som solen.

Varför Amelia Adamo är så framgångsrik

Huskorset tager om en vecka ett stort steg mot den riktiga medelåldern. Effekten av detta uppenbarades för henne idag om morgonen, som var det belyst av en obarmhärtig mental 1000-wattare.

En artikel i GP om Tilda Swinton, denna strålande aktris, hade rubriken ”Tilda vågar vara ful på film”. Detta satte igång en tankekedja om skönhet och ungdom. En tankekedja som i vanlig ordning började med att vända på begreppen för att se vad som händer med betydelsen. Jag tycker nämligen att jag påfallande ofta hör/läser att vackra kvinnor får credd för att de ”vågar vara fula”.
Jag funderade vidare:
I min scenskoleklass gick en ljuvligt vacker människa. Intelligent, rar – och till på köpet alltså alldeles underbar att se på. Hon fick av en lärare höra att hon måste våga vara ful. Samma sak med en tjej som gick i klassen över vår. Och med en i klassen över den. Charlize Theron fick en Oscar för Monster, där hon var nedsminkad till oigenkännlighet. Nicole Kidman fick en för Timmarna – i vilken hon spelade Virginia Woolf med extra allt, inkl. kroknäsa. Till och med yours truly fick beröm när hon spelade grotesk råtta en gång, med hår i ansiktet, smutsig och med stora tänder. Och jag är ändå inte vacker så man trillar omkull när man ser mig.

Det är väl inget svårt att ”vara ful” på film om man i grunden har välproportionerade drag och enligt gängse normen tilltalande kroppskonstitution. Dock: Det är inte alls självklart att man är själv tycker att man är vacker som en dag även om andra tycker det. Skönhet är en knepig sak. En knepig kvinnlig sak. Få män credd när de ”vågar vara fula”? Det kanske kommer i dessa metrosexuella tider. Men jag hoppas inte det. För männens skull. Det vore intressantare om mindre välproportionerade kvinnor fick mer credd för att de ”vågar vara vackra”.

Och det var precis där i min tankegång som jag insåg ”Jösses, vad jag fyller 40 om ett år”. Huskorset went Tara, Amelia och M på ett enda bräde. Och det var väl inte riktigt meningen.

2008 i backspegeln

Någonstans halvvägs in i finmiddagen på nyårsafton brukar Filmstjärnan ställa en återkommande, högtravande men ytterligt intressant fråga till alla närvarande, barn som vuxna:

Vad har du varit mest stolt över under året?

Det måste vara något som man åstadkommit själv, man får alltså inte att svara "mina barn" eller "att Sverige tog guld". Vi går varvet runt och alla lyssnar på alla, en i taget.
Den är en försåtlig en, den där frågan, om tagen på allvar. Det blir ofta kloka, djupsinniga samtal och intressanta diskussioner som påföljd. För mig ställer den fram en fet mental spegel som jag måste stålsätta mig ordentligt för att våga titta in i.

Vad har ni varit mest stolta över under året som gått?
Själv ska jag fundera några dagar.

Gamle B kommer till H * ändrat och länkat

Detta är ett inlägg speciellt tillägnat the blogger formerly known as Erika Hrnbom.

Novisen vid spisen, Folke Olhagen är inblandad i den erbarmligt långsökta rubriken. I programmet "Vi som vet mest" skickades han ut att tala med folk på stan. När det var kallt ute sa han "Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders". Tydligen fick han bassning när han sagt det flera gånger. Det blev tjatigt, tyckte televisionens chefer. Då sa han istället "Det är inte utan att den gamla V kommer till H".
B i rubriken är alltså skärmaskinen Brutus.

Nu ska skinkåterstoden in i frysen.

Folk i pottan, minst sagt

Lillsvågern åkte ju hem men Mormor var kvar några dagar till och Gudmor Araben kom (som f.ö. är taken sedan en månad! Det tog sin rundliga och är inte Fika-kompisen utan någon helt ny, spännande och okänd) på middag med övernattning och munksång.
Det ligger ett franciskanerkloster i Jonsered. På annandagen sjunger munkarna på kyrktorget iförda sina långa kåpor och med sina skägg, och Jonsereds Fria Blåsorkester (!) spelar julmelodier. Jädrans mysigt. Fast Lillkillen blev sur och tyckte att "tomtarna såg inte alls ut som munkar". Han ville gå hem till Sexåringen och Mormor. Sedan fick vi vin och ost av Inspicienten och Dess Heliga Hustru Fröken Fab.

Igår reste Mormor hem.
Då åkte Araben och jag in till stan, jag fick viktiga sminkråd på NK och så drog vi en välbehövlig fika på Nöller i Haga med delar av Hästgänget. Fuxen var nyss hemkommen från Goa och Shetlandsponnyn är på tjocken, vilket skedde på bröllopsnatten, och känner man henne är det inget annat än fullkomligt logiskt. Donna Yoga, en hang-around sedan många år, var också med.

När jag kom hem hade Svägo & Svågo med kusiner A(7) & E(6) kommit för en mellandagsvisit. De skulle kolla på Filmstjärnan när han spelade teater och jag var lektant med alla barna. Bara fyra stycken inalles, men rockenroll var det.
De åkte för någon timma sedan. Idag är alltså första dagen sedan jag kom hem från Sundsvall som vi är bara vi här hemma.
Och i morgon.
Vi städar. Eller, ja. Jag bloggar.
Filmstjärnan prisar mirakeltrasor och pläderar maniskt för införskaffning av fyra nya uppsättningar (fyra nya! 4! VI! IV! ).

I övermorgon kommer nyårsgänget, haha. Det är lite koko och järnvägshotellsfeeling på den här julen, men det är roligt också. Och nu är det Jomp med familj på väg hem till Skåne från Norrland som kommer och som jag längtat efter dem!

Damn damn cancer *uppdaterad med ny länk

Harold Pinter har under julen lämnat jordelivet. 78 år gammal. Vad är det för ålder på en häst?

Världen är en klok arg gubbe, furiös samhällsdebattör och en intelligent, fantastisk och obehagsframkallande dramatiker fattigare.

Hör hans Nobelpris-tal från 2005, även om ljudkvalitén lämnar en del i övrigt att önska, nu med förbättrad länk. Han var förhindrad (av sjukdomen som till slut ändade hans liv) att personligen komma och ta emot priset.

Det var då en välsignad jul?

Ett bedrägligt foto. Ganska exakt tre minuter efter att den här bilden togs bröt helvetet ut. Någonstans anade jag nog vad som komma skulle eftersom jag tog kort på idyllen. Som ville jag vara säker på att den faktiskt existerat.
Taffelns kronjuvel var skinkan (jag yrkar å det bestämdaste på att ni tar er tid att prova receptet någon gång), tätt följd av köttbullarna, matjesillgeggan (med ägg, rödlök, dill och brynt smör) och grönkålen. Köttbullarna och prinskorven var givetvis det enda som gick hem hos ongarna. Lillkillens idea of julmat var två köttbullar, ett styck chokladtomte och tre små pärontomater. Trotsålder? Närå.

Det pausades både Kalle Anka & Karl Bertil (vilket förde det goda med sig att man inte behövde höra ett enda ord av vad årets julvärd hade att säga).
Det var skrik, det var bråk, det var knäck.
Det satt en chockad Lillsvåger i ett hörn (som åkte hem igen igår, en dag tidigare), en utpumpad Mormor i ett annat och Ella Fitzgerald Wishing You A Swingin´Christmas hördes från ett tredje.
Tomten kom (i år var han skåning) och klappöppning följde. Sexåringen ville leka med varje leksak direkt och Lillkillen satt under granen och skreksjöng

"Gläns över sjöö och saalt, jääävlar i fäällan".

Filmstjärnan och jag har ingått en trapp-pakt. Vi vill bygga en trappa ner i källaren, vilket kostar pengar, varför våra julklappshögar var särdeles modesta. Filmstjärnan har en innestående ballongvisp eftersom han inte ville ha den vi såg på Åhléns häromdagen och jag fick en larvig men ljuvlig huvudkliare. Och den här förstås:



Och så klassikern: Bilbana i julklapp till alldeles för små barn. Fruktansvärt komplicerad att sätta ihop och ändå sammanfogades den, med dåraktig envishet och stigande värden stresshormoner i kroppssvätskorna, under en närmast hysterisk timma, med sockerhöga barn klivandes överallt, slitandes, lekandes, bråkandes. Väl klar visade den sig vara ett riktigt piece of crap som fungerade uselt.

Men jag blev bara galen två eller tre gånger och julen är de facto även en tid av eftertänksamhet och begrundan av saker här i livet. Ett fint inlägg om tacksamhet hos Elin, innehållande en fråga efter vad man är tacksam över, triggade diktarådran och resulterade i ett försenat tacksamhetsjulrim så här på annandagen:

Mitt hjärta, min själ och min hjärna
Det hus och hem jag lärt mig värna
Mina barn som emot mig spjärna
Samt min älskade, spattiga Filmstjärna.

En synnerligen God Jul tillönskar jag er

...medelst en av de oundvikliga låtarna.

Prova det här, det kändes himla bra i magen:
Smsa HEM till 72900, varvid du skänker en femtiolapp till Stadsmissionen.

Kärlek!

Vår egen Karl-Bertil

Lillsvågern har jobbat extra, natt på posten nu till jul.
Ville bara säga det.

Nu ska skinkan avsmakas, årets glögg likaså, en snow-racer skruvas ihop och en miljard julklappar slås in.

Mormor går nog och lägger sig halvvägs, hon är rätt mosig redan.

Hurra! Var är Gevalian?

Det hampade sig så att ett tillönskning-av-en-riktigt-God-Jul-samtal mynnade ut i att Lillsvågern i Malmö i detta nu sätter sig på tåget mot Göteborg. Vi är alldeles till oss i trasorna här hemma. Det är osäkert vem som är mest speedad, men det är jämnt skägg mellan Filmstjärnan och Sexåringen. Själv tror jag att jag tar och gör en laddning tryffel till av pur lycka. Kokos-clementin-vodka. Vit choklad. Knullgoda.

Julstämningen kom som ett brev på posten!

Jag ser ljuset

Filmstjärnan skruvade upp en ny lampa nere vid källardörren där det varit mörkt som i anus om kvällarna sedan den gamla pajade. Skruvarna skulle oljas för att garantin ska gälla i de stipulerade 25 åren. Oljan medföljde i ett litet plastkuvert. Den tyska instruktionen förefaller mig vara författad av Arnold Schwarzenegger, men det kan bero på att jag inte talar tyska.

Lilljulafton

Sexåringen spelar spel på datorn.
Lillkillen kollar på Bilar.
Filmstjärnan och Mormor har åkt för att handla "det sista".
Huskorset tillreder skinkan, ett åtagande som tager sin rundliga tid.

Det tog några år av trôkjulskinkor innan jag ramlade på det här receptet, genom käre Svärfar vars mormor hette Emma. Jag är omåttligt förtjust i gamla recept med konstiga måttsatser, inte minst som tidsdokument. Det pekas med hela handen, en känsla av göra-lumpen-som-Lotta-i-alla-fall-litegrand infinner sig. Som om det i begynnelsen fanns en enda Überhusmor som en gång för alla bestämde hur saker och ting skulle gå till. Det känns tryggt, nostalgiskt och bra.

So. I give you:

Mormor Emmas julskinka
1 styck lättrimmad skinka.
Tag inte en för liten skinka, då blir den torr. Koktid och stektid skall tillsammans motsvara c:a 1 timme per kilo, med lite mer än hälften av tiden på kokningen. Skinkan sköljes och påsättes i stor kittel med vatten. Kokas. Upptages, och medan den är varm flås svålen av. Därefter ingnides skinkan med en blandning av
1 stor kopp socker
2 msk torrsenap
2 msk ingefära
Lägg skinkan i ugnsfast form, fördela runt om äppelklyftor och katrinplommon. Ös på lite av skinkspadet, ställ in i 175 grader varm ugn och ös ofta – var femte minut – tills den är klar. En halvtimme innan den är färdig häller man på
1 kkp Madeira
och fortsätter att ösa, späd ev. med mer skinkspad. Om skinkan börjar bli bränd pålägges hushållsfolie.

Men. Eftersom jag betraktar mig som ett modernt Huskors kommer jag att fuska med stektermometer utan att skämmas det allra minsta.

23.30 i kväll: Avsmakning, ackompanjerat av vörtbröd, apotekets senap och Hof. Och kaaanske en liten klar.

Vådan av att låta ongarna vara med och klä granen.

Huskors tipsar om Huskors * tillägg

Om aftonen dennes kl 19.00 i svt1 kan min stilikon och förebild Julia Caesar ses i programmet Minnenas Television tillsammans med flera andra av svensk pilsnerfilms stora stjärnor.

* Tillägg: Programmet finns på svt play

Fjärde advent

Sexåringen och jag rullar Mozartkulor.
I ett plåttråg på förstubron står julköttbullarna, trillade och stekta av Filmstjärnan i natt mellan tolv och halv två.
Det är inte utan att man är lockad.

Jag hänger på

I natt låg jag och flurade när jag skulle sova. Hemkommen och lycklig. Snart jul.
Så mindes jag förra året, när ett inlägg av Godiva fick en rullande-snöboll-effekt
runt om på
kompisbloggarna.

Jag tänkte att om hon inte gör det i morgon så börjar jag.

Kom igen allihop! Här finns flera busenkla vis att se till att julen blir sådär god i år med: barnhemmet.se

Jag köpte varsin snökula till killarna som komma-hem-present

Hemma!

Möttes av sprallig familj på Landvetter.
Sexåringen såg mig på 30 meters håll och SPRANG i min famn, Lillkillen satte av efter sin bror samma väg och plötsligt förstod jag varför sådana scener syns i sentimentala filmer i parti och minut.

Hemkomst till Jonsered, välkomnad av Mamma.

Sedan:
Bubbel & ostbollar.
Gosa i soffan och kolla barnprogram.
Koriander-lime-räkor med tranbär, avocado och gurksallad.
Chèvrespäckad lammstek med rödvinssky, potatisgratäng och smörig varm sallad på schalottenlök & haricots verts. Vin.
Förmånen att lägga båda de älskade ongarna.
Ostar, Portvin och Filmstjärnans synnerligen lyckade fikonmarmelad som han skrutit med i två veckor.
Praliner.

Jag tog köket. Det är klart nu.
Jag har lite portvin kvar, sedan är det dags att få fotmassage. För Filmstjärnan.