Det tröstar så skönt

Jag fick ett par högtalare till datorn i födelsedagspresent av Filmstjärnan. De är präktigt värdelösa och ändå hästlängder bättre än de som sitter i datorn. Det går att hålla en i vardera hand alldeles intill öronen när de är på högsta volym. Det gör jag för jag behöver gråtsjunga. Mitt i den patetiken finns ingen självdistans, det lindrar min ensamhet. Jag saknar honom så. I tolv år har han, hans ofattbara förbannade goda humör och hans hud alltid funnits bara en handsträckning bort.