Äntligen finns The Wonder Stuff på Spotify.
Äntligen.
Jag lyssnar och njuter som var jag tjugo igen. Jag kan den här musiken. Den är jag. Harmonierna och soundet är så oerhört välbekanta trots att jag inte hört flera av låtarna förut. Texterna går rakt in och jag känner hur jag saknar att ha ett favoritband som jag kan lyssna på vilket humör jag än är på.
Kanske att det jag egentligen saknar är att ha tiden att ha ett favoritband som man kan hålla reda på allt om. Jag vet ju fan inte ens om The Wonder Stuff finns längre. De sprack någon gång i början på 90-talet, men har visst haft återföreningsspelningar och annat krafs, jag skulle kunna googla om jag tyckte det var tillräckligt viktigt. Men det har jag tydligen inte gjort. Jag köpte en soloplatta med Miles Hunt. Den var fin. Men inte var det som förr, inte. Och så en skiva med hans nya band The Miles Hunt Club. Den var en besvikelse.
Suck.
Han blev väl vuxen han med.
En tanke slår mig: Undrar om det verkligen är så bra som jag känner att det är? Eller är det bara The soundtrack of my life? Alltså så intimt förknippat med den perioden i mitt liv där jag tog mina första kliv som egen person och vuxen kvinna att jag inte kan se skillnad på lort och pannkaka? Jag vore i så fall inte den första som det har hänt.
Och jag tänker att det är så fruktansvärt mycket skitsamma.
