Jag tycker det är så outsägligt sorgligt att hon blev så sjuk och att hon nu inte lever längre.
Jag fick i mig henne med bröstmjölken, along with Hasseåtage. Som så många andra.
Jag har sett Fröken Fleggmans Mustasch, filmerna och revyerna ett otal gånger om. Som så många andra.
Jag har dragit efter andan åt och beundrat hennes rolltolkningar i andra teatersammanhang. Som så många andra.
Det känns som om en halvnära släkting har dött. Jag har ingen som helst rätt att ha det anspråket, men känslan finns där och när jag läser folks statusuppdateringar på FB förstår jag att jag inte är ensam om det heller.
Jag tänker på Ronjas pappa Mattis ord om Skalle-Per :
"Hon har funnits jämt! Och nu finns hon inte!"
Kort sagt: Hon fattas oss. Hon fattas oss så det skär i bröstet.
