Andra Avenyn 131, 132, 133

Nu ska vi vara kristallklara med att det för mig gäller en icke-återkommande miniroll som bankmadame. Icke desto mindre var det kul. Och jo, det verkar snärjigt att bena ut när vilket avsnitt egentligen sänds. Jag vet att det är tre/vecka och att varje repriseras tre gånger och som jag förstått det, sänds "mina" avsnitt den här veckan. Följande borde garantera serien tittare, det verkar fullständigt omöjligt att undvika den:

Tisdagar SVT 1 kl 20.30
Repris tisdagsavsnittet:
tis 21.50 SVT 24, ons 14.40 SVT 1, lör 13.35 SVT 1

Torsdagar SVT 1 kl 20.30
Repristider Torsdagsavsnittet:
tor 21.50 SVT 24, fre 14.40 SVT 1, lör 14.05 SVT 1

Söndagar SVT 1 kl 20.00
Repristider söndagsavsnittet:
sön 22.00 SVT 24, mån 14.40 SVT 1, lör 13.05 SVT 1

Så strängt taget kan man titta på alltihop mellan 13.05 och 14.35 på lördagen (där har vi bakfylletittarna).
Själv tänker jag kolla på´t på Svt play.

Alla sätt är bra

Lillkillen står i hörnet bakom soffans sidobord, knallröd i fejan med märkligt stirrande blick. Jag förbarmar mig - tror jag.

-"Ska vi gå på toaletten och läsa Bamse?"
-"Näij. Ja vill gömma mig hä. Du ska schluta titta på mäj!"

Så jag lämnar honom ifred. En kort stund därefter hör jag hans lätt spända stämma mässa, allt medan han bankar takten i sidobordet:

"Dum-dum-dum, dum dadum, dum dadum!"

Spänningsmusiken från Star Wars.

Jagets seger över självet

Nog visste jag att jag var en kylskåpsorganisationens och dito -packningens mästarinna, men i kväll har jag slagit t.o.m. mig själv med häpnad:
Allt i denna kyl (med undantag av de två BIB:arna näst längst ner + kanske hälften av grönsakerna) fick förut plats i vår gamla kyl, som var hälften så stor.
Jag ser att det har varit så, men jag förstår inte hur det gått till.

Fredagsmys

Sexåringen och hanses Mormor ligger och fnissar under täcket på övervåningen.
Lillkillen snarkar.
Snart kommer fölsegrisen hem.
Under äppelträden i plastkassar sover allt vad huset förmår av skaffning - kylvaror, that is.
Om vid pass en kvart är det lagom att plugga in TwinTowers ute i köket.

Grattis, grattis!

Här firar vi f.ö. Filmstjärnans födelsedag.
Själv jobbar han, haha.

Skål!

Ny kyl och fryyys!!!

Inspicienten hjälpte, som en sann vän, Filmstjärnan att kånka in schabraken och ut med det gamla.
Jag har längtat efter en hel (alltså manshög, som den vajande rågen) kyl med tillhörande hel frys i många många år. Senast jag såg en i ett hem som var mitt var trettio år sedan. Nu ska de stå i fyra timmar innan vi kan lasta in allt som ligger i påsar i trägår´n. Hurra för det kyliga vädret!

Fler nomineringar efterlyses!

Ni glömmer väl inte bort Plex-Pärlan?!
Keep´em coming!

Och Elin gör det igen.

Hon bara höjer ribban för sig själv den här tjejan. Åt alla håll.

Gåta

Om någon till äventyrs är intresserad så går Huskorset in i AA den här veckan.

Inte är hon någon missbrukare inte.

Sug på den lite.

Jag älskar hundar

"...det var en jävla suddig bild" sa Filmstjärnan

(...om den förra alltså. Den här är ju knivskarp. Notera det ena rundade hörnet på degstålkortet. Enormt praktiskt.)

Degstålkort och bästa kaveln

Stora händelser i livet kräver sin Alf H:

Erfarenhet
Att planera vår framtid är inte lätt
fast lagret av fakta är stort.
Men den ordnar sig säkert på något sätt
för det har den ju alltid gjort.
(1968)

Jag har fått teaterjobb!
I Sundsvall.

Jag kommer inte att kunna hämta på dagis så ofta.

Första gången ... *uppdaterad

En bloggkavle från Lotten. Tag upp! För vidare!

Första gången jag ...
1. ... åt tacos: Jag minns bara känslan av total exotism och storögdhet över denna enormt opraktiska och egentligen inte såå himla goda rätt.

2. ... körde bil: Skulle min käre far vara körlärare, jag skulle minsann inte gå på körskola. Vi kom kanske två kilometer innan jag sprutarg klev ur och vägrade ratta kärran en enda meter till. Det blev körskola.

3. ... sov i tält: Måste ha varit på Roskildefestivalen 89. Jag kommer från en särdeles icke-outdoorsy-familj och har inte ens något minne av att ha sovit över i tält någon kompis trädgård som barn. Det hela var väldigt spännande.

4. ... drack alkohol: Var jag fascinerad över vilken hemtrevnad det skänkte att den elektriska plastbrasan även sprakade.

5. ... fick ett jobb: Plockade jag gurkor i enorma växthus en hel sommar, skar sönder mina fingrar (vet ni hur gurksav svider?) som av detta blev gröna. As in grönfärgade. Jag var väldigt förorättad över att krokiga gurkor fick lov att slängas eftersom (dåvarande) EG tydligen visste bättre hur en gurka skulle se ut än gurkorna själva.
* Uppdaterat: Ni förstår att jag nu firar.

6. ... stod på en scen: Tyckte jag att det var det asaroligaste jag någonsin gjort. Och då bör man betänka att jag ändå spelade en person som skrek ut sin ångest och förtvivlan. Detta kastar ett tvivelaktigt ljus över mitt värv, det är jag medveten om, men så var det. Om man inte räknar dagisframträdandet som Häxan i Snövit vid 5 års ålder.

7. ... svimmar: Ser jag fortfarande fram emot med spänd förväntan.

8. ... svarade på en fånig enkät: Alla fram till den här har varit oerhört viktiga.

Årets kommentator

Året börjar ticka mot sitt slut. Det är tid för retrospektiv. På Barlachs blogg skall idag pris för bästa manliga respektive kvinnliga blogg, Guldbloggen och Diamantbloggen delas ut. Det är spännande, roligt och en tjusig fjäder i hatten på den som mottager utmärkelsen.
MEN, kära vänner, MEN!
Min ödmjuka åsikt är att en bloggs underhållningsvärde är, lika ofta som att bloggaren själv är genial, summan av inlägg och kommentarer. Detta ger vid handen att en faktor glömts bort i ovan nämnda prisutdelning. Något vill jag råda bot och bättring på, icke minst på grund av att flera briljanta kommenterare inte själva ligger inne med någon blogg.

Så vem, mina vänner, skall få 2008 års Plex-Pärla?
Vem är det som finurligast vänder på våra formuleringar, hittar nya, smarta och roliga vinklar på det vi skrivit, kort sagt:
Vem vidgar våra vyer värst?
Nominera i kommentarsfältet, giv gärna exempel om det låter sig göras, på extra exemplariska kommentarer.

Den första december kungörs vem som tagit hem segern.

Pure magic

(bild snodd av ÖversättarHelena)

Precis som Barack Obama använde sig av "de nya medierna" gjorde Barlach Obama det också:
Tolv blev bortåt sjuttio, mörker blev ljus, halvtomma bänkar blev salong fylld av sorl, allsång, värme och skrattmattor. Yes we could! De kändes lite magiskt.

Sällan har jag sett en sådan show, så ordvrängarekvilibristisk, finessmusikalisk, klokhumoristisk och med en sådan total tillit till åhörarnas förstånd. Och så denna Peters oförblommerade kärlek till sin egen föreställning som bara väller ut över alla kanter och som ogenerat skvätter ner oss i publiken, den är underbar. Givetvis kan ingen värja sig, efter en halv minut har han oss helt i sin hand. Under låten "Birgittasaga" var det moltyst runt Peters sång och gitarr, publiken var som en och samma människa. Det var stort och i sanning magiskt.

Vi satt ett gäng bloupies från Göteborg & Stenungsund på första bänk (ÖversättarHelena m make, Salte Stellan , IT-mamman och Ataharis och vad jag förstår var det ännu fler bloggare där), och efter förställningen satte vi kurs mot Göteborg och Park Aveny Hotel och rum 212, där glamoutrubaduren, vivören och lebermannen (tack ÖH för det sistnämnda epitetet) bodde och så generöst bjöd på efterfest. När jag ringde Filmstjärnan för att han skulle sluta upp, visade det sig att den osympatiske författare han spelar om kvällarna (i pjäsen Park Aveny som utspelar sig på Park Aveny) på Stadsteatern 100 m bort, i pjäsen bor på - rum 212. Det tyckte vi också var magiskt, på sätt och vis.

Till sist - jag har inte varit ett enda jota bakfull idag. En alltigenom magisk upplevelse detta, alltså.

Talk the talk or walk the walk

Att göra feminism är något helt annat än att snacka feminism, det begriper var och en. Särskilt Elin Grelson. Detta gäller både kvinnor och män, givetvis. Jag har ett tag försökt få ihop en text på det temat, men som så ofta förr hann hon före.
Läs vad Elin skriver här, särskilt Malinka och Tjockalocka, om ni inte gjort det förut.

p.s. till Figge: Här har vi en tjej som vet vad hon lägger sina två timmar på.

Kör upp den i...

Jag lägger ongar, Filmstjärnan spelar på teatern. Lillkillen har nääästan törnat in när en förtvivlad Sexåring med darrande stämma gläntar på dörren till lillebrorsans rum.

"Mamma. Jag har pillat in en legobit i näsan och jag får inte ut den!"

Smultronkart-historien från i somras får mig klarvaken och redo för action. Helvete. Inte behöva åka kommunalt till akuten fredag kväll med två skettrötta ongar. Ner i badrummet, fram med snorfia (det snorsugnings-instrument jag i ett halvår inte kunnat begripa att vi inte använde på Lillkillen i somras) och konstatera att det var ganska lätt att med ett par tryck på näsvingen pillra ut - ett Stormtroopershuvud, svart som natten.

Det kändes som ett nytt och konstruktivt sätt att hantera Ondskan på.

Årgång 2008, steg 2:

Jag sa ju att jag inte är teknik-wiz

”Ska man nå ut till andra människor måste man befinna sig där de är, såväl geografiskt som innehållsligt.”

säger Henrik Teleman, chef för Virserums konsthall, intervjuad i GP den 10/11.

Det gäller inte bara kulturella företeelser, slår det mig. Mobiltelefoner har blivit enklare och enklare att använda, tack vare de små ”rundturer” bland telefonens olika funktioner man på displayen erbjuds första gången man sätter igång sin nya telefon. Dessa kan man också gå tillbaka till om man missar något väsentligt.
Låt oss hoppas det är en trend som sprider sig exempelvis till dem som konstruerar TV-apparater, DVD-spelare och datorer. Förhoppningsvis tyder Telemans m.fl. debattinlägg på att det med olika elektroniktekniska produkter i framtiden kommer att medfölja, även för icke fackmän samt folk födda före 1980, fullt begripliga bruksanvisningar.