Favorit i repris?

I det kära Spanarna i P1 talade Jonas Hallberg idag om kommunslogans.

På en bilresa genom Sverige för åratal sedan kläckte vi en ny för varje kommun vi passerade.
Förslaget till Jönköping är fortfarande bäst:

Närmare Gud än dig.

Man kan bli mörkrädd för mindre

Anna Tiberg har intervjuat Per Björklund, sd:s arbetsmarknadspolitiska talesman, i Dagens Arbete. Jag är så glad och tacksam att hon gjorde det. Kunnig, gjort sin hemläxa och jävlar, vad hennes frågor och slutsatser dundrar rätt opp i krysset på Bonnlund. Igen och igen. Han har inte en sportmössa.

Läs här, och häpna över att de nästan kom in i riksdagen förra gången.

(tipstack till Richard &Johan)

Celine vill så väl...

...och hur det går kan ni se här.

Det svider, men det går inte annars

Vårat nya hus är underbart. Inte tu tal om den saken.
Men eftersom, och det har jag talat om förut, vi inte har råd med sommarstuga också, får vi lämna det ljuvliga Rosentorp:



Åt andra hållet, ner mot Vänern:



Idag har vi varit och hämtat saker inför flytten. Tittar man noga ser man en Filmstjärna bakom häcken kånkandes flyttlådor.

Lägenheten i stan är redan övermöblerad och vi brukar få gliringar av vänner angående vår (min) prylgalenskap (jag är mycket för bra-å-ha-grejor). Man får för närvarande kryssa fram i vardagsrummet.
Resten hämtar vi i januari, när vi flyttat. Det finns dubbelt så mycket kvar som vi hämtade idag. Så himla stor är inte nya kåken. Men det ska gå.

Farfars julsmarr förberedes

Femåringen river ost. Ty även potkes mår bra av några veckors vila i kylen.

Ty de var mina bästa

Jag har lagt till några pemanenta länkar. Kolla in. De är grymma.

Bäst slogan vinner my business

När jag först flyttade till Göteborg 1993 tyckte jag det var tillkämpat och krystat med vardagsvitsar och putslustighet. Det förekom heller inte lika mycket som jag trott, men visst fanns det. 14 år senare har jag köpt ett hus i en förort och ska banka ner bopålarna ännu lite till. Jag blir numera alldeles varm och glad varje gång jag går förbi t.ex. en småföretagarbil med en slagfärdig slogan.

Jag kommer säkert att få anledning att anlita Hisingen El Partners:
"Vi följer inte strömmen, vi leder den".
Eller om framrutan på bilen blir skadad Stens Glasmästeri AB:
"Stenskott fixar Stens som ett skott"
Och när vi om några år ska lägga om taket och behöver en skylift, kommer vi att ringa till:

Demokratin & Sanningen

Jag har länge varit på jakt efter Sanningen. The Sanningen. Det är mycket svårt. Den är fullständigt ogripbar. Omöjlig att definiera, svår att genomföra, kan inte beskrivas generellt. Min är inte din. Men allas finns. Typ. En annan tänkvärd fråga är huruvida Sanningen demokratisk? Vems Sanning i så fall? För att inte tala om vems demokrati. Farbror Fredriks är inte min, den saken är klar.

En del av Sanningen gör att jag gräver min egen grav som skribent när jag pläderar för att vi inte ska köpa så mycket grejor. Det finns ingen, av Mammon född, tidning/förlag/företag som egentligen vill jobba med en som tjatar om sådant. Då pajar systemet. Det är sant. Det ger på tok för dubbla budskap att ha artiklar med rubriker som ”Du är fantastisk som du är” och bredvid en annons från Nivéa Beauté. Även om annonsen har betalat artikelns väg till läsaren.
Ändå händer det hela tiden. Vad är det då som gör att jag och miljoner andra går på det? Om och om igen.

Ett exempel ur verkligheten: En dag känner sig Huskorset lite nere. För att i dimridåer hölja den egentliga orsaken till sitt dunkla sinnestillstånd, begagnar hon sig av en devis hon kallar ”Cherchez-le-moneymaker”. Den fungerar som så, att hon funderar ut vem det är som i slutändan tjänar pengar på att hon är moloken. När hon så hittat den pengastinne girigbuken (oftast är de flera), berömmer hon sig med att ha sett igenom vårt ruttna samhälle och går ut och köper sig ett nytt läppstift för pengarna hon fått för en krönika hon skrivit.

En annan del av Sanningen gör gällande att jag av de styrande kan tillåtas skriva, i princip, vad farao jag vill eftersom jag är en komplett ofarlig person i lilla kungariket vid polcirkeln. En tredje del gör att du är i din fulla rätt att tycka att jag skriver som jag har förstånd till. Nu börjar vi närma oss någonting: Sanningen må vara odemokratisk – men kanske att demokratin är Sanningen? Den är också fullständigt ogripbar. ”Omöjlig att definiera, svår att genomföra, kan inte beskrivas generellt. Min är inte din. Men allas finns. Typ.” En hyfsat träffande sammanfattning av demokratin och dess snåriga tillämpningar, om jag får säga det själv.

Jag borde verkligen inte shoppa för mitt höga nöjes skull. Krämer, klänningar och kuddar är inte kärlek. Det vet jag, men det är som förgjort. När jag efter en halv dags uträttande av ärenden stolpar hem med dinglande påsar vid knäna och radar upp mina förvärv samtidigt som jag redogör för Filmstjärnan för allt jag köpt och fixat samt varför jag gjort det - då känns det verkligen som om jag har uträttat någonting. En stund.
Konsumere ergo sum. Där har jag min demokrati. Det är pinsamt. Jag är så bedragen. Jag har glatt svalt hela betet och jag vet om det.
Min Sanning var tydligen Pinsam, när jag väl hittade den. Det känns…sådär.

Ann Charlotte Strindberg

Först ber jag att få hänvisa till Erik och hans hänvisning.

Jag har inga argument att inte göra som hon säger längre.
Sketongarna vaknade kl 07.00 idag. Sovmorgon!

Men så läser jag att Ann-Charlotte Alverfors i nya boken också är arg på S(k)uggan. A-C A tycker att hon är ”en hantlangerska, en programmerad spaltleverantör, en fnaskigt provocerande åsiktsmannekäng”.
Ho ho ho! Hon är så in i glödheta förbannad, Alverfors. Det är mycket uppfriskande. Jag vill läsa boken.
Vem ska trösta Gösta?

Filmstjärnan är allergisk

Jag läste en fullständigt fredlig godnattsaga (Barna Hedenhös) för Femåringen. Han ville titta på ett av uppslagen en stund när jag läst klart sidan. Vi var tysta. Då kom det som en blixt från klarblå himmel:

"När pappa dör ska jag köpa katt"

Ett Sommarminne / Varför jag hatar Legoland

Sista dagen på Femårsresan fick jag ingen ro vid frukosten (kunde även bero på att 200 andra barnfamiljer också intog morgenmad omkring oss). Jag bråkade på Filmstjärnan och var allmänt otrevlig mot barna - med en hel dag av kul framför oss. Dumma mamma? Jajamen.
Men jag får magsår av att checka ut. Under två dagar hade vi annekterat ett rum på ett totalt främmande ställe, gjort det till vårt hem - och så skulle vi flytta direkt igen. Visserligen hem, men ändå. Jag trodde det var därför min sinnesstämning var tämligen mulen. Att flytta är visst en av de fem toppstressorerna.

Ack, så fel jag hade. Min svirriga mage kom sig inte av utcheckningsstressen. Väl inne på Legoland, efter att ha legat på en bänk vid en restaurang i en halvtimma medan Lillkillen (guskelov) sov, inser jag att jag kommer att kräkas. Det var den enda förvarning jag fick, sen kom det. I det som var kvar av Femåringens sockervadd (som köptes dagen innan och kom i stor plastburk, lyckligtvis). Det var vad jag hade att ta till. Mitt framför ett gäng barnfamiljer som satt och åt. I mitt bedrövliga tillstånd försökte jag glatt och kallsvettigt be om ursäkt till de närmaste. Vad gjorde de då? Log medlidsamt, lade huvudet på sned, klämde fram nåt på tyska (vars mening gick fram klart och tydligt för mig i min prekära situation eftersom småbarnsföräldrar i alla länder varit med om liknande)? Nä! Dom ignorerade mig! Trodde dom att jag planerat vara äcklig för just dom? Förbannade idioter.

Just då var Filmstjärnan och barna och köpte lunchmackor. Jag var ensam. Jag fick sorgfälligt stänga locket på den nu vidriga sockervaddsburken, få med mig barnvagn (Lillkillen ville bara vara i pappas famn då för tiden), hand-& skötväskor samt gå till toaletterna för att tvätta mig alldeles själv. Och dra åt helvete vad folk glodde på mig och min burk. Det är nog det mest vuxna jag har gjort.
Jag minns inte hur vi tog oss från Legoland, men på E45 var det dags igen, strax efter Aalborg kom den lilla bit kycklingbaguette jag lyckats peta i mig. Sedan vägrade jag äta överhuvudtaget tills jag hittade en liten naturell-yoghurtburk på en bensinmack i Fredrikshavn vid åttatiden. Den fick asyl i magen. Då kom till mig ett citat från en gammal kompis från Helsingborg. Han gav en gång följande anledning att inte besöka Roskildefestivalen :

”Man sover dållit, man äter dållit, å framför allt är man inte hemma!”

När Stenabåten tuffade in bland öarna satt Lillkillen och jag ensamma, de andra två var i shopen. Då sjöng jag tyst för honom om Brännöbrygga och hur Engelska flottan har siktats vid Vinga - o´boy, o´boy, o´boy. Faktiskt, det är sant. Jag var så påverkad av dagens hemska att det kändes helt okej. Inte bara okej förresten. Det var första gången jag verkligen kände att Göteborg är mitt hem. Vi kom hem mitt i natten. Kroppen värkte.

Det var himmelskt skönt att gå och lägga sig i sin egen säng.

Modell 2006

Jag sa ju att jag var anal när det kommer till pepparkakshittepo.
Dessutom är jag självgod, mallig och barnen får inte hjälpa till.

Tvåbarnsmorsans tröst

Ibland är sprit den enda lösningen. En liten tuting som ett sorts själsligt plåster. Vårt barskåp har dock sett för bedrövligt ut de sista åren. Det har varit mer vin än grogg. Jag skyller detta på barnen.
Men den här fanns kvar. På ett föredömligt vis förenande nytta med nöje, eftersom idag var en av de där dagarna man undrar vad fan man skaffade ungar för.
Både magen och själen har nu funnit ro.
Tack.

Bra tips

Jag ska ut och promenera.
För dagen har jag som klädsel valt en klänning av s.k. A-modell och tjocka strumpbyxor.
Det är lite kallt ute.
Jag tror jag tar ett linne under. Och stoppar ner det i strumpbyxorna.

Jo, det här gick ju bra.

På morgonkvisten...

...ligger jag i underslafen i killarnas rum och hör halvsovande deras morgonlek. Det är riddare och vapen och Star Vårts och:

"Om man dödar någon blir den ett skelett och om man dödar skelettet blir det ett spöke och om man dödar spöket blir det ingenting, eller hur mamma?"

Jag har flurat på det där med död och vapen och Star Vårts kontra s.k. snäll-lekar med servis och dockor. Tjej- respektive kill-, you know.

Särkert inget nytt, men för min egen skull är det skönt att ha kommit fram till att det inte är vad man leker, utan hur man leker det.

Det lackar, det lackar...

Glöggen står sedan en dryg vecka och puttrar loss i en hink högt ovanför klåfingriga barnanävar och emedan pepparkaksdeg bör ligga till sig ordentligt en vecka eller två, var det i afton dags...


Femåringen meddelade att i år ska Pepparkakshuset föreställa "Star Vårts". Givetvis, sa den hulda modern och började googla på the Millenium Falcon för inspirationsbilder.



Det kommer att bli apcoolt.

Koll på klyket

Tbfkaem tycker sig höra Allan Edwall när Mikael Persbrandt intervjuas. För den intresserade kan jag tala om att den gamle Lars Hanson lät precis likadant.
Självklart är detta inget som bara uppstår. Naturligtvis är det en Dramatenprägling. Det handlar däremot om att göra det till sitt eget.

Precis som att det finns ett sätt att prata som direkt identifierar en fjolla. Alla bögar pratar inte på detta vis, men de heterosexuella män som gör det är mycket få. Somliga fjollor låter beyond tillgjorda när de sätter igång, somliga låter som om svadan är en del av deras blodomlopp. Vilken kategori Persbrandt tillhör är ganska uppenbart, tycker jag.

Ur en fonolingvist-arkeologisk synvinkel bör vi kanske vara tacksamma att han har tagit idiomet in i 2000-talet. Ingen annan lär vara tillräckligt självgod för att göra det.

Teateränkans tröst

"Potejto potato"

Jag undrar just hur det går för Sverige i fotbollen.
Jag tänker inte titta.
Men det vore ju skojigt för dom och alla andra om det gick bra.

For me, it´s like an old song...