Hmmm. Det här var intressant.
Är smileys ett hot mot skriftspråkets vindlande topografi med alla dess möjligheter och ljuvliga dikeskörningar? Eller är de ett luftigt och lätt medel i vår allt snabbare cyberkommunikation? Det finns snudd på militanta motståndare (jag minns en sådan kommentator - var det hos Lotten eller Översättarhelena, jag minns inte? – som var rabiat och angående detta skrev: ”Folk får skylla sig själva om de inte fattar vad jag menar”, vilket genast förpassades till Huskorset Avd. Stor Komik) och de finns människor som påstår sig inte klara sig utan dem.
Så – för eller emot? Själv är jag, som vanligt, kluven. :-/
Går man djupare in i Sparrings resonemang vidgar det användingsområdet för smileys enormt: De möjliggör skrivandet om den annalkande katastrofen utan att faktiskt göra det. Precis som hos ett psykologiskt genomarbetat, högtstående litterärt verk. Smileysarnas funktion som tydliggörande av känsla hos skribenten blir den motsatta: De avslöjar istället den underliggande, måhända t.o.m. undermedvetna ”sanningen” och - börjar plötsligt istället tjäna sina belackares syften.
Och det, mina vänner, förpassas också till Avd. Stor Komik.
Edit:
Rätt ska vara rätt, även om det är idiotiskt. Det exakta citatet lyder:
"...det är helt klart inte mitt problem om folk inte förstår vad jag menar."
Jag hoppades här kunna använda mina, faktiskt från just Lotten förvärvade, kunskaper i HTML-kod med >-tecken och strike och grejer, men eftersom jag skrev inlägget i word först och sedan klistrade in det blev det alldeles för sabla rörigt. Så nu vet ni det.
