Dricka sprit och hålla käften

Ett av mina ledord här i livet är samtal. Det goda samtalet. Det trevliga samtalet. Det nödvändiga samtalet. Etc. Jag har alltid hävdat att det allra mesta går att lösa, bara man pratar igenom det lugnt och metodiskt. Samtalet som verktyg i samlivet. Jag tjatar på mina barn: "Använd orden!" när de försöker göra sig förstådda. Jag tycker om att formulera mig i skrift, som ni väl har märkt. Jag älskar - som väl de flesta gör, men ändå - att sitta och dricka vin och bara prata med mina och våra vänner.

Sedan några år har det hampat sig som så att ungefär en gång om året blir jag rejält förkyld, det slår sig på rösten som helt sonika försvinner och sedan inte behagar dyka upp på tre dagar.

Jag blir som tagen på sängen av allt som händer och sägs - enkom för att jag inte kan prata. Bra saker. Sinnesvidgande saker. Den inre ro som dessutom infinner sig av att tvingas vara tyst är både svårbeskriv- och underbar. Varje gång är det en tankeställare ("javisstja, ett samtal består av att lyssna också") och jag bestämmer mig för att vara tyst lite mer här i livet. Som tur är har jag inte tvingats ställa in föreställningar eller dylikt, det har alltid hänt under ledigheter.

Idag åker vi till Saras och hennes familjs lilla hus i Slöinge för att umgås med Klanen (alltså föräldragruppen) och baka i nygamla stenugnen. Sexton pers blir vi, Åtta vuxna, åtta barn. Och jag kan inte prata. Det ska bli alldeles fantastisk roligt!