"Min man förstår mig inte..."

...men det gör min mor! Mamma kom upp idag för att hälsa på oss i helgen och hade de här med sig. Det är, som ni kanske ser, Sten Bromans memoarer samt en sorts biografi sammanställd av Erik Broman, Stens son, och Hans Åstrand, där bl.a. Povel Ramel ger sin bild av Broman.

Tillyttermera visso kom Mamma med den för mig nya och roliga upplysningen att lundensarnas urlundensare är född i - Uppsala, haha.

Här ska kuras skymning!

Ett inslag om pappa och Jeanne-Claude

Alfahannen upplyser mig om att konstnärinnan Jeanne-Claude De Genat Guillebon har avlidit.

Jag kommer genast att tänka på min far. Inte just för att han också nyligen kilade, men för att han gillade både Jeanne-Claude och hennes partner Christo. De slog, som ni kanske vet, in både det ena och det andra i paket under sin glansperiod på 80-och 90-talen. Så som riksdagshuset i Berlin och en ögrupp i Florida. Bildgoogla, by all means! Men de gjorde mycket annat också och att jag tycker om deras verk är mina kära konstintresserade föräldrars förtjänst. Remember? Jaadå, vi var på Louisiana när det var utställning där.

Farsan reste mycket i jobbet och en gång när han kom från Frankrike efter en affärsresa - som företogs samtidigt som Pont Neuf var inslagen - hade han med sig en bit av tyget från bron i present till mamma. Han hade sett bron den sista dagen den var inslagen, slagit sig i slang med gôbbarna som höll på att ta bort tyget och dealat till sig en bit. Jag fattar inte hur, han pratade inte franska, man vet ju "hur fransmän är" och kan dessutom tänka sig att de där trasbitarna skulle säljas för hundratals kronor styck - men han gjorde det. Till mamma. Sådan var han också, min pappa. Mamma blev huuur glad som helst. Jag fattade inte grejen, jag var för liten.

När pappa skulle förklara deras konstnärskap för mig berättade han om ett projekt som de gjort:

Christo och Jeanne-Claude hade skickat paket, inslagna i brunt papper och med snöre om, per post till en antal personer.

De allra flesta - men inte alla - av adressaterna öppnade försändelsen.

Det fanns givetvis ingenting inuti.

Nu: Kultur

Ska se en förmodat sketbra teaterföreställning på en sketbra teater. Förväntningsribban är satt i högsta pinnhålet, go' vänner. Nu kör vi!

Vilket var först: Hönan, fjädern eller Koenigsegget?

Idag inser vi alla och beundrar hur Christian von Koenigsegg fått hela jämrans mediadrevet att medverka i vad som måste gå till historien som decenniets PR-kupp.

Grattis och hatten av.

Nästan lika fräsigt som när min kompis Polüsaspiranten nyligen blev flörtad med av en misstänkt hustrumisshandlare när hon drog en tops över tungan på honom.

Jag hade i natt en erotisk dröm om Sten Broman

Det kan bero på att jag igår kväll i Kunskapskanalen ramlade på ett s.k. Russin-program på fem minuter om just honom, men ändå. Vidare sensuell vet jag inte precis om jag känner att jag tycker att han är (f.ö. en formulering objektet själv med all säkerhet hade gått i taket över). Emellertid är jag förvissad om att jag den här gången har tolkat min hjärnas sömnburna budskap till mitt vakna jag korrekt:

Sten Broman har alltid intresserat mig. Jag har under alla år skärpt min uppmärksamhet när han synts på tv. Nu har jag rotat lite i arkivet på svt.se (följ gärna den länken!). Programmet med Birgit Nilsson minns jag, det ska bli underbart att se igen.

Han var, vad jag har förstått, ständigt extremt välformulerad, välartikulerad och välklädd. Tillika en mycket beläst, musikalisk och intressant människa, alltid redo att offentligt läsa lusen av både kreti och pleti försåvitt kredit och pleti enligt honom själv betett sig ohemult på det ena eller andra sättet. Som grädde på moset levererade han efterpå en väl underbyggd, skarp och humoristisk- samt inte sällan uppseendeväckande - åsikt om hur saker och ting egentligen låg till, så att kreti och pleti kunde lära sig något.

Han var en spexens beskyddare och ivriga mecenat, han är en legend i Lundakretsar.

Han ritade sina egna tredelade kostymer.

Han var kompis med Piraten.

Han grundlade Gastronomiska Akademien, av honom själv kallad "De sjudderton".

Han var aldrig någonsin svarslös.

Budskapet lyder:

Jag vill vara Sten Broman.

Jädrar vad här ska fredagsmysas!

Ikväll blir det italiensk extravaganza! Min älskade klippa till Filmstjärna blir medelålders i morgon och han går bärsärk i köket (plus att han hinner åka och vaccinera Lillkillen):

Pastadeg ligger i kylen. Det blir knyten med ricotta-karljohan-salvia-valnöt-prociutto-tryffel-fyllning. Tomatsåsen puttrar på spisen sedan någon timme. Två degar står på jäsning. Munsbitar planeras.

Jag, som är lite skör i dessa dagar, nöjer mig med att göra en Tiramisù till efterrätt. Och eftersom jag av princip anser att recept är rekommenderande, så öste jag ner hackad mörk choklad i halva smeten.

Det är väl det man har det riktiga livet till?

I går före föreställningen berättade Lady Chrystal en grej som hänt henne på Facebook:

En man hade addat henne. Han hade varit kompis med en gammal scenskoleklasskamrat till LC . Hon är äldst i ensemblen och det är följaktligen en del år sedan hon gick och de hade kontakt. Hon mindes honom knappt, men tänkte att hon inte ville vara otrevlig, så hon accepterade hans vänförfrågan.

Nu är inte LC vidare aktiv på Fejan - vilket man verkligen inte måste - så han hade blivit sur och skrivit att han tänkte ta bort henne som vän för hon hade minsann inte varit inne och tittat på hans bilder eller skrivit något i hans logg och

"...på Facebook vill jag bara ha vänner som jag verkligen är vän med och har kontakt med."

LC undrade vad jag och Viola tyckte om detta.

Vi hade svårt att svara eftersom vi låg dubbla av skratt.

En synnerligen sällsam känsla av normalitet

Ikväll gjorde jag köttfärssås.

Sjuåringen hade Bullen här.

Filmstjärnan åkte och spelade teater.

Lillkillen hade kastrullkonsert.

Jag kollade Bollibompa med barna.

*

Vi kom från Skåne i söndags.

Jag satt hos min far hela eftermiddagen i fredags.

Jag kände en svag handtryckning en gång, jag såg på hans ögon och märkte på hans andhämtning att han visste att jag var där.

Jag sade att jag älskade honom. Att han var världens bästa pappa. Och så sjöng jag och nynnade en massa av de låtar vi lyssnat på under min uppväxt. Jag höll hans hand.

Han sov när jag gick.

Morgonen efter var han död. K ringde och berättade när vi var på väg in till lasarettet vid halv niotiden. Han hade inte haft ont.

Vi tog farväl av hans "skal", för något annat var det inte, såg till att K kom ordentligt hem och fick mat. Vi hjälpte henne med lite praktiska grejor och åkte sedan hem till Jomp, Kultursamen och deras tre barn. Vi fick bo hos dem denna sorgliga helg. De tog hand om våra barn. Och oss. Mig.

En halvtimme efter att vi berättat att morfar var död lekte alla ongarna zombies. Lillkillen hojtade bl.a. "Min zombiemorfar är dööööd!"

Barn har ju ingen taktkänsla alltså.

Raljansen som halmstrå

Pappa har blivit sämre.

Vi storhandlade igår för nästan fyra tusen spänn (om ni minns), ställer in allt och åker till Skåne över helgen och jag vet inte om jag tänker blogga något alls.

"Äsch, det händer ingenting"

Jag har nog aldrig varit mörkrädd på riktigt. Uppvuxen på landet där det är glest mellan hus och gatubelysning, i ett gammalt hus som knakade. Det jag var rädd för var inte spöken utan att något av träden som växte runtom huset skulle blåsa ner över det. De susade så högt att det inte gick att prata i vanlig samtalston utomhus när höstvindarna tog i. Orden flög iväg med en gång, man hörde bara sin röst inne i huvudet.

Nu bor jag med min egen familj i ett annat gammalt hus. Som knakar och bubblar (!) och har andra ljud för sig. Jag har inget problem med att kuckelura ensam om kvällarna när barna somnat. Trähus låter, det vet jag. Men att lägga sig ensam är bra ensligt. Att vara den enda vuxna som går runt och släcker, låser, kollar att kaffeapparaten är avstängd. Det händer att jag undslipper mig ett "Jahapp, då går jag och lägger mig då" till ingen alls.

Jag tänkte skriva om det här igår, precis när jag borstat tänderna, släckt allt och skulle gå och knoppa. Men det kändes inte bekvämt att sjunka in i de funderingarna precis innan sänggåendet. Jag skyllde för mig själv på att det faktiskt var sent och jag behövde 20 minuters sömn mer än ett blogginlägg jag lika gärna kunde skriva idag.

Men jag undvek nogsamt att titta ut genom fönstren.

Ville inte se den som inte stod där.

For absent friends

Farsdags-söndagmiddag med lånefar Biffteki samt Smålandsamazon med ongar. Filmstjärnan behagar som sagt filmstjärna sig utomrikes men hedrades i sin frånvaro med initial på tårtan av Sjuåringen som var dekorationschef.

Hemgjord tårtbotten idag, jag har fuskat med köpedito de sista gångerna men det tänker jag sannerligen sluta med. Det är ju lätt som en plätt att göra egen och smakar naturligtvis trefalt bättre. Jag fattar inte varför jag började larva mig med köpebottnar. Ramlade på ett simpelt och geschwint recept i en uråldrig Vår Kokbok som klarat sig undan i senaste rensningen:

4 ägg, vispa vitorna hårt och tillsätt växelvis gulorna och

2 dl socker under fortsatt vispning.

Blanda

1 dl vetemjöl,

1 dl potatismjöl,

1 tsk bakpulver och

1 tsk vaniljsocker (eget tillägg, det står inte i Vår Kokbok).

Sikta detta i äggsmeten och vänd ömsint ned ("ömsint" står inte heller).

Grädda 185 grader i en halvtimma.

Filmstjärnande i Ungern, stavhopp eller lövräfsning

Var och en blir salig på sin fason.

Jag ska raka vägen till dig... om den är hårig

Det snöar ute och är sådär höstigt råkallt. Får lov att smörja fejan med barnolja idag. Jag är lite flammig och narig, för i går hade Mr Trib glömt. Det kändes urfånigt när jag efter föreställningen lite fint bad honom göra det tills nästa gång.

Jag har sagt det förr, det är ett koko jobb det här.

Gå och se Peter!

Peter Barlach (trubadeur, viveur, bloggeur, auteur samt nu även kulturentrepreneur) har gjort en fin fin fiiiin och rolig Doggysåpa.

Se alla delarna här.

Men inte nog med det.

Han har satsat allt på rött och bokat upp Kägelbanan på Södra Teatern i Stockholm nu den 7, 8, 11, 14, 15 och 18 november för att spela sin föreställning Heliga Familjen. Gå och se honom, ni som kan! Det är en vänlig men bestämd order för jag vet, kära vänner, att ni inte ångrar er. Jag har nämligen sett shåvven och vet vad jag talar om.

Boka på gott folk!

Just nu i Angered

Prep för föreställning kl 13, första på tio dagar. Viola och Molle jammar på fiol och piano. Jag och Vargen bubbar, Lady Chrystal slåss med sin peruk och värmer upp rösten. Var Mr Trib är vet jag inte, men han var rätt skäggig när han kom, så jag hoppas att han är och rakar sig. Det blir så vasst i hångelscenerna annars.

Hittad hos Prankmonkey

Spridd till er.
Visdomsord från Jokkmokk.