torsdag 10 mars 2011

Hinner ingenting

Måste leva också.

Igår på väg till osteopaten var jag sketlycklig en lång stund. Sedan såg jag ett träd i motljus, började grina och fick lov att sätta mig på en bänk i Kungsparken tills det gick över.

På lördag är det ett år sedan Huldran dog.
kl.

8 kommentarer:

  1. Hon den där anonyma som inte just nu har nåt vettigt alias10 mars 2011 kl. 09:52

    Brukar man inte säga att första året är värst?

    Var tacksam över att gråttillfällena dyker upp och hjälper till att släppa ut det som finns där och måste ut.

    Skickar kramar - så många som du behöver.

    SvaraRadera
  2. Livet just nu10 mars 2011 kl. 11:13

    Gråt, det lättar på trycket. Alla de där årsdagarna...

    Många kramar.

    SvaraRadera
  3. Snokis10 mars 2011 kl. 13:57

    Kram! Och bra med osteopaten, jag tror på sånt.

    SvaraRadera
  4. Mrs Li10 mars 2011 kl. 14:21

    Åh vad du kämpar! Du är en god kämpe! Kämpeknus!

    SvaraRadera
  5. Kung Blåtand10 mars 2011 kl. 18:56

    "Så förvandlas så småningom genom livets mysterier de gångna dagarnas sorger till stilla glädje." (Fjodor Dostojevskij)

    Varma kramar till dig.

    SvaraRadera
  6. Huskorset10 mars 2011 kl. 20:29

    Kära fina ni alla. Stora kramar och tack.

    SvaraRadera
  7. Hon den anonyma igen.12 mars 2011 kl. 18:52

    En extra kram idag.

    SvaraRadera
  8. Huskorset13 mars 2011 kl. 12:06

    Tack du rara anonyma.

    SvaraRadera