tisdag 11 december 2007

Julens sanna budskap

Jag tänker på människor som inget hellre vill än att stadga sig och skaffa familj. De säger att de vill ha bekräftelse. Den bekräftelse som en familj ger. Tillåt mig: PAH!

De vet inte vad de ber om. Att detta uttalande kan sticka grovt i ögonen på människor som av skilda skäl inte har möjlighet att skapa sig en familj det begriper jag, tro inte annat. Men jag visste inte heller. Det är det jag säger: Vi vet inte vad vi ber om, när vi önskar reproducera oss i dagens samhälle.

Jag själv tänkte att jag skulle lugna ner mig när jag fick familj. Jag skulle ta mig tid för barnen och andra, riktiga (?), saker och ting och min filantropiska läggning skulle kunna slå ut i full blom. Denna förändring var någonting som bara skulle ske automatiskt, vilket otacksamt jädra slitgöra det är, svävade jag i lycklig ovisshet om. Den djupa, personlighetsdanande utveckling jag genomgått sedan jag fick barn är det bara jag som märker av. Grattis.

Förutom min gränslösa kärlek till mänskligheten var det skräcken för att bli gammal ensam som gjorde att jag till syvende valde att skaffa familj. Julafton i hemtjänsten var ingen picknick. Det skar i hjärtat att lämna Svea för att hinna till Tore, som ville bjuda på skinka men det hann jag inte för Gunborg måste ha sin medicin – oj, hon hade trillat när hon skulle sätta upp julstjärnan (igår kväll och legat sedan dess) då ringer vi ambulansen, ingen fara, och sedan vidare till Kaptenen som inte tvättat sig sedan förra julen ”och nu är det fantame dags – vadå inte tid???” Och så Agnes utan hår som föddes som statarunge och nu så gärna vill sjunga Gläns över sjö och strand, men jag måste tyvärr… Den ålderdomen önskar jag inte min värsta ovän.

Och säg inte att man kan skapa egna traditioner för jag vill för död och pina inte fira jul i Cadierbaren på Grand Hotel som jag läste att några chica storstads-pensionärer gör. Det är säkert väldigt trevligt och kultiverat på alla sätt men jag vill inte.

Jag vill ha egen gran, klädd med gamla prydnader man känner igen och minns när man skaffade. Det ska pyntas, kokas knäck, gömmas klappar, bjudas folk till julkaffe i advent, stressas, städas och fejas, läggas in sill, trillas köttbullar, bakas pepparkakshus, has skinka som puttrar i ugnen alldeles för sent på lilljulaftonskvällen i ett alldeles för varmt kök och som ska ösas till förbannelse. Inte köket, då.

Det ska vara ett helvete att fira jul! Det ska faen inte ätas ostron och has vuxentrevligt på jävla Grand Hotel! Det ska skapas en julstämning som barna ska minnas genom extra kolorerad, softad lins och känna skuld för att de aldrig kommer att lyckas återskapa själva när de blir vuxna. Det är så man gör sig odödlig. Det, mina vänner, är den bekräftelse som står Huskorset till buds. Skuld och skam, skuld och skam, är den enda vägen fram.

5 kommentarer:

Godiva sa...

Fan också. Jag som funderade på en restresa för att slippa undan.

Erik Ahrnbom sa...

Detta var, enligt mig, årets blogginlägg. Så roligt, så välskrivet, så många skikt.
Du är ett ess.
Heders.

Huskorset sa...

*ingenting men rodnar av glädje*

Huskorset sa...

Men här kan det vara på sin plats att upplysa om att detta dock inte är ett oegennyttigt blogginlägg.
Det är min krönika från den 11/12 och diskvalificerar sig därmed i kraft av sin karaktär av inkomstbringande text.
Tack ändå, shoegums!

Godiva sa...

Vad jag är glad att jag visade uppskattning (?!) över detta inlägg redan förra året.

Lovely!