Så Webern ska fatta att det är Valborg

Filmstjärnans Underbara Kusin M har kommit hit på några dagar.
Sexåringen sjunger Nu grönskar det för oss:

"...var dag är som en gyllne skål till bredden fylld med oliv".

Guldbrunt, people? Allvarligt?

Hair och dare *rubrik uppdaterad

Jodå, Godiva, nu blir det poll!

Jag hade tänkt att Sexåringen skulle få bestämma, så där lite på kul.
Men han tyckte att det skulle bli grönt. Eeeh. Näe.
Själv kunde jag inte bry mig mindre. Jag vill inte vara blond längre för att det är sabla dyrt att fixa utväxten var femte vecka. Annars kan det kvitta, förutom att jag inte vill se idiotisk ut.
Så. Vad säger ni? Var så goda att rösta till höger.

Mörkt?
Eller lite ljusare guldbrunt?
Rött?
Brun-rött?
Svart Tulpan, kanske? En härlig 80-talsvariant.

Övriga förslag lämnas med fördel i kommentarsfältet.
FYI kan jag berätta att jag haft alla kulörer ovan utom den svarta tulpanen.

* rubriken uppdaterad thanx to Miss Gillettes skarpa blick och kvicka huvud. Jag riktigt rodnar av ordvitsarglädje.

Ain't no place like home

Jag har beställt frisörtid, om en vecka ryker det blonda.
Jag har blivit visslad åt av byggarna som gjuter nya spårvagnsspår på Viktoriabron.
Jag har gått omkring och sagt hej igen till stan.

Beställer en kopp grönt chaite på Nöller i Haga i väntan på StruMadamen. Caféföreståndaren svarar med glimten i ögat (som vore det en naturlag, en jävla livsnödvändighet att skämta så fort en möjlighet öppnar sig): "En gröön tjaj" med tjaj betydandes tjej. Vi jiddrar en kort stund och jag går lätt om hjärtat ut och sätter mig vid ett bord.
Det rara gamla paret som ser alltalltallt i teaterväg i Västsverige och går på alla kulturevenemang i stan överallt jämt knallar förbi! De håller handen, det gör de alltid.

Men allt annat har gått så bra så!

Bilden är tagen när jag och Tanders byter tåg i Sthlm. Duschen kör bagagevagnen åt mig. Hon ska stanna i Sthlm och vi ska strax skiljas åt.

Men allt började redan i Sundsvall:
Jag hann precis ta ut storväskan ur taxin vid stationen, så - POFF! - flög den upp. Låsen sprängdes väl av trycket, kan jag tro. Strumpor, pinaler och allmänt krafs spreds som en lustiger persedel-confetti över trottoaren. Jag ropte och jag svor i panik, det var tio minuter till tåget gick. Folk skyndade förbi, glada att de inte var jag. En snäll tjej och en snäll taxichaufför bistod mig att stresspacka om.
Ganska snabbt konstaterade jag att väskan var kaputt, då ringde jag i min nöd Duschen som redan stod på perrongen. Hon kom och hjälpte mig att bära.
Vi två satt i bistrovagnen hela vägen till Sthlm och pratade. Tanders ville sova. Ett göteborgskt partygäng höll fanan högt med öl, jägermeister och varma, om än lätt sexistiska, skämt.
Framme i Sthlm skaffade vi oss på vår promenad mot Gbg-tåget en bagagevagn, två räkmackor, snus samt tjogtals med stirrande blickar på min gapande väska.
På perrongen vid spår 10 stod givetvis det glada gänget från bistrovagnen. Som alla rediga göteborgare rustade till tänderna sedan barnsben med tykna kommentarer för alla situationer och där kom jag med min väska som en sitting duck på silverbricka. Ja, herregud.
Gissa förresten vilken av tågets vagnar som har en trasig ac?

Farväl Sundsvall

Jag har packat nästan allt nu.
Jag ska duscha lite, ett badkarsavsked light.
Jag har köpt loss mig från flyttstädet.
Jag har ganska gott om tid och dröjer vid Spotify och Tanders myspace.
På en balkong tvärsöver gatan sitter ett medelålders par i morgonrock. De läser söndagstidningen och dricker kaffe i solen.

Det grillades vid ett radhus i går kväll. Vin, prat, mat, manchego-dadlar, baklawa. Duschen sjöng med sin röst av silverklockor, Tanders spelade på en från ett soprum räddad gitarr och grillen tjänstgjorde som lägereld frampå nattkröken.

Om två timmar sitter jag på tåget söderut, i sällskap av dem båda. Hon ska förlusta sig i hufvudstaden några dagar och han ska hem en sväng till Göteborg.
Jag är obeskrivligt, evinnerligt glad att jag inte reser härifrån ensam.

Hej

Jag har inte glömt att jag har en blogg.
Jag använder bara all min vakna tid till att ta farväl av Sundsvallslivet.
Människorna. All egen tid. Alla tankar.
Och badkaret för tusan. Det bråddjupa, stora gjutjärnsbadkaret.
Som är det jag försöker intala mig att jag kommer att sakna allra mest, vilket är inget annat än bosch och det vet jag också egentligen. Jag försöker bara inte låtsas om det veritabla hål i mitt hjärta som blir efter Duschen och Tanders.
Tur att jag redan har en familj, annars hade jag väl blitt galen på kuppen.

Våren - nu även i Sundsvall

Duschen, Tanders och jag går runt Sidsjön.

Älska populärkulturreferenser!

Lyssnar tillbaka på gamla Spanarna. Göran Everdahl pratar om sagodjuret Skvader. Jag spetsar öronen eftersom jag inte hört talas om det innan jag kom till Sundsvall, häruppe lever myten. Göran beskriver Skvadern:

"50 % hare. 50 % tjäder. 100 % snut."

TIll Tanders och Duschen på Parkgatan

Idag spelades den enda föreställningen av den lunchteater vi jobbat fram. Det gick alldeles strålande, tackar som frågar, eftersom de är komplett underbara. Snart ska jag kila upp till lägenhetshuset på Parkgatan där de bor. Vi ska ha premiärfest.

Dagens outfit (over my dead att ni får nån bild)

Sitter på nattåget från Göteborg mot Åre och Storlien. Jag ska upp till Sundsvall för sista gången. Tåget avgick kl 19.00. Filmstjärnan som skulle lira kl 19.00 körde mig till stationen. Han behöver vara på teatern kl 18.00. Jag hade alltså gott om tid för det travande längs hela perrong 7/8 på Göteborgs Centralstation som följde, fram och tillbaka en fyra-fem gånger med olika stationsvärdar eftersom den vagnen jag skulle sova i inte fanns, balanserandes mitt bagage och en kopp te som jag tydligen tyckte att jag behövde. En av de trevliga stationsvärdarna berättade att den perrongen är den längsta de har i Göteborg.
"Se där!" sa jag.

Men det ordnade sig. Det är ju så trevligt med tåg. Särskilt natt-tåg. Så praktiskt också! Man sover hela långa vägen.
Var just på tågets bio och såg Vicky Christina Barcelona och kopplade man bort hjärnan var den också trevlig.
Trevligt och jättepraktiskt, verkligen.

Förutom den lilla detaljen, då, att jag kommer fram klockan 03.58. Jag läste fel när jag köpte biljetten. Trodde att 08.58 var ett klockslag och inte restid. Icke ombokningsbar.

Men inte är jag den som är den. Jag har klätt mig efter stuationen.
Dagens outfit, alltså:
Tisha och joggingbrallor för att slippa klädombyten under resan.
Ljusblå fleecehoodie m svarta detaljer. Lite trasig (för jag vill ha något att träna i).
Som ytterplagg valde jag en trenchcoat, eftersom det är det enda ytterplagg jag vill ha med mig de två sista skälvande veckorna i Sundsvall.
Bruna fotriktiga skor med kardborreslejfar och gummisula.

Accesoarer:
En väldigt medfaren, gigantisk resväska.
En chic liten kabindito.
En laptop i silverbeige väska med kaffefläckar.
Min fina, bladmönstrade handväska av vaxduk (mycket chicare än det låter, det försäkrar jag och egentligen är det nog plastad canvas).
En av de sidenscarfar jag ärvt efter Pappas moster Ingrid, vit- och blåblommig, väldigt söt.

Jag ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Om det fanns tull till Norrland skulle jag bli så stripsearched, va.

Is someone på Rusta trying to tell me something?

Kvällssnack

Filmstjärnan spelar teater ikväll. Sexåringen och jag drack te med mjölk och honung när Lillkillen somnat. Han berättade om skolan och jag om Sundsvall.
"Vet du?" sa jag "Tanders kan spela piano och gitarr och banjo!"
Sexåringen blev djupt imponerad:
"Samtidigt?!"

Inget särskilt och ändå allt jag begär

X2000 söderut genom ett vårvaknande Sverige.
Sexåringen spelar mobilspel. Filmstjärnan surfar. Lillkillen sover i min famn, han svettas om huvudet och dreglar ner i min urringning.

Jonsered.
Vitsippor, blåsippor (givetvis kom Sexåringen nyss in med en liten kriminell bukett av dylika), scilla, vårlök, krokus, tulpanblast.
Men inte en enda påsklilja. Hatar dom.
Kirskålshelvete.
Hästgödsel.

Filmstjärna och Lillkille gräver i trädgårdslandet. Båda har arbetshandskar på och ser allvarliga ut. Viktiga odlingsbeslut ska tas.
Sexåringen kollar Barda på svt play.
Jag gör köttfärssås och pasta till middag.

And the winner is...

BLÅNGEST.

Med Å.

Att typecasta eller inte typecasta, det är frågan

Jag får bo hos Dorotea under det här Stockholmsbesöket, hon är regissör och håller just nu på att rollsätta en film tillsammans med en castare. Vi pratade om casting och om hur skådespelare ofta tycker att de ”ju kan spela vad som helst” fastän det inte riktigt funkar på det viset. En del av mig känner och tycker så och det är lite genant eftersom jag då ganska flagrant blandar in mina privata bekräftelsebehov i en arbetsrelaterad situation.

Jag har ett svagt minne av att vi har diskuterat det förut, och att jag då anade att hon var av motsatt åsikt men höll truten av respekt för mina känslor. Som skådespelare är man så himla touchy med det där: ”Som om jag inte skulle ha tillgång till hela registret”, liksom. I går kom jag fram till varför jag inte kan spela vad som helst i vad som helst. I alla fall inte så som världen ser ut idag.

Jag har som skådespelare en viss temperatur, en grundfärg. Som är rätt ibland och fel ibland, det beror på sammanhanget och som jag visserligen kan nyansera åt olika håll, men jag kan inte ändra den. Rött kan inte bli grönt.
Dorotea liknade det vid röstomfång. Somliga har fem oktaver och andra har två. Det betyder inte att den som har två är en sämre eller tråkigare sångare. Det är ibland precis tvärtom.
Allt det där har jag varit på det klara med länge, men ändå känt mig sårad och stött av att det fungerar så i vår bransch. Jag tycker inte om att känna mig stött och sårad. Särskilt inte av företeelser som jag inte kan konfrontera.

Det här utkammandet av tankar började vid frukost och fortsatte in på eftermiddagen i långfikan med Erika Hrnbom. Som manusförfattare har han ju sin syn på saken. Det var grymt intressant och äntligen kunde jag ringa in vad det är som gör att typecasting funkar så bra, när det känns så orättvist. Jag kom fram till en liknelse och ett tänk som jag verkligen kan leva med, som hjälper mig förstå att det inte handlar om mig som skådespelare och person, utan om ren teknik och berättarteknik:
Filmkameran har samma blick på världen som ett litet barn.

Ett barn ser på världen och försöker med alla sinnen begripa den. Barnet tar in allt, det har inte lärt sig att sålla. Ett barn kan säga ”klocka” och peka när man är ute på promenad, fast ingen klocka finns. Tror man. Men, fyrahundra meter bort till vänster, högst upp på ett skolhus sitter det en klocka som barnet sett. Under sin uppväxt lär man sig sålla – där kommer den nödvändiga och oerhört användbara aspekten av fördomar in – och informationen lagras i hjärnan. ”Ofta är fördomar och klichéer ens bästa vänner” sa Erika igår angående sitt yrke. Och det stämmer in på mycket annat här i livet.

När jag ser på film ser jag det kameran ser. Kameran har ingen hjärna. Regissören måste vara dess hjärna och med hjälp av de goda fördomarna visa mig vad det är som är viktigt i just den här historien. Om det då t.ex. i en biroll som skolfröken castas en skådespelare med ”fel” färg blir jag som åskådare förvirrad och undrar vad som hände med den där fröken som var så intressant. Ett exempel är Ingvar Hirdwalls granngubbe i Beckfilmerna. Det funkar bra, men medge att man ibland önskar att Beckfilmerna kunde handla lite mer om just den där Grannen.

Kontentan: Jag tar och förädlar mina två oktaver och det är vackert så. Fördomar ska absolut bökas med, med olika verktyg - där genustänkande är ett särdeles skarpt ett - men de är också mycket väl fungerande medel för mänsklig kommunikation.

Araben tycker till om Arabvärlden

Promenerar på Söder med Araben. Käkar kebab på Medis och pratar om livet.
Hon har just varit i Egypten med sin kille. De såg inte en enda egyptisk kvinna på hela veckan. Hon konstaterar att dit där de åkte hade hon aldrig velat resa som ensam kvinna.

"Om någon äter en med blicken kan väl det vara ok om man ser att han tycker det smakar gott. Men det var så många som tittade helt aggro uppifrån och ner. Jädra mansreligion! Dom ser ju bara burkor. Kvinnorna ska täckas för att männen kan bli kåta. Pah! Täck männens ögon istället!"

Jag träffade en snäll farbror på stan.

Vi fikade på Vetekatten. Jag tog en Katalan, han någon Tosca-variant. Det var fint.

Knirr-knarr...(ljudet av en dörr som öppnas)

Alldeles nyss ringde det en producent.
Aldrig har jag fått så snabb utdelning på stänga-dörrar-tänket.

Knappt tre veckor kvar

Packar. Storpackningen.
Jag tänker nämligen ta hem så mycket som möjligt av mina grejor härifrån när jag åker hem över påskledigheten.
Först möter jag upp mina killar i Stockholm för att fira själva påskhelgen, sedan far vi alla fyra hem till Göteborg ett par dagar och sedan sticker jag upp hit igen för att stanna knappt två veckor innan jag reser hem för gott. På de två veckorna kommer jag inte att behöva så värst mycket tänker jag mig.
Det är skönt att packa, jag längtar hem - men jag märker att jag tycker det är ganska vemodigt, eftersom jag tvekar inför vad som är bra att låta vara kvar. Globalkniven stannar avgjort. Men hur är det med ljusstakar? Tuschpennor? Rimlexikon? Böcker? Favoritkoppen? Vilken av tjocktröjorna?
Sentimentalt larv.
Get on with it already.
Stäng dörrar och nya uppenbarar sig.