lördag 28 februari 2009
Lillkillens Biltårta
Piggly Punk
"Jag VILL göra överraskning till määäj!"Av Farfar & A-S fick han en spargris som man skulle måla med medföljande färg.
När han bad mig blåsa upp en ballong tog jag i så jag råkade prutta. Det var tydligen det roligaste som hänt på länge.
Nu ska här bakas biltårta.
fredag 27 februari 2009
Just nu i Jonsered /eller/ ...men i kylen ligger en pava Champagne
Fredagkväll med ongarna.
Filmstjärnan gjorde sina goa burgare till middag, sen åkte han för att lira.
Lillkillen somnade i soffan under Hotell Kantarell (ja, du får ursäkta Sparring, det har att göra med att han slutat sova middag och inget annat).
Sexåringen ligger i mitt knä och vi kollar på det vansinnesframkallande, stirriga, hyperaktiva programmet Amigo. Han älskar det.
Huskorset själv uthärdar vad som helst för lite gos.
Snart ska jag göra Manchego-dadlar och ta fram Saint Aguren så den hinner bli lite mysig tills Filmstjärnan kommer hem.
Puss på er.
torsdag 26 februari 2009
onsdag 25 februari 2009
Varning för Vulvan - men ta hand om barnen för jösse namn!
Jag är medveten om att nedanstående luktar kristdemokrati, men jag vägrar låta reaktionära och homofoba idioter få ta patent på en humanistisk livsåskådning. Dessutom blir det bättre mot slutet. I alla fall om man som jag likställer ”bättre” med ”mindre kristdemokratiskt”.
So, here goes:
Jag har sagt det förut: Den positiva mentala utveckling jag tycker mig ha genomgått som vuxen känns som om den hade lyst med sin frånvaro utan barnens påverkan genom sin närvaro. Det är sorg och bedrövelse som utvecklar människan. Barn betyder många saker, bl.a. rejält med sorg och bedrövelse.
Jag tycker att jag inför mig själv har blivit en bättre, starkare, tydligare människa av att få barn. Med detta menar jag inte att de kvinnor och män som inte får barn under sina liv är mindre vetande. Vill man inte ha några, är man ändå inte förskonad från personlighetsdanande olycka. Om man önskar barn och det inte blir så, så tänker jag att man får sin beskärda del av sorg och bedrövelse till gagn för sin utveckling ändå, var så säker.
Men med ungar går det kvickt, man tvingas att möta sig själv i de värsta tänkbara situationer, om man vill eller inte, och det är inte alltid ett steppnummer vill jag lova. Så var och är det för mig, det är säkert olika för alla. Jag tror dock att det finns ett stråk av allmängiltighet där. Så mycket i vårt sociala liv går ut på att du främst är ditt yrke, dina prestationer på en jobbarena. Inte den mentala grogrund för ett gott liv du skapar för dina barn, din familj, och dina övriga närstående. Krocken däremellan är oundviklig. Detta är fortfarande ansett som ett primärt kvinnligt problem. Det är det inte. Det finns verktyg att hantera det, men de verkar inte sälja inte så mycket lösnummer. Än. Hoppas vi. Det är politik också eftersom det gäller så många, och då av tradition främst hälften av befolkningen, de kvinnliga medborgarna. Heja alla pappalediga.
Och nu till något helt annat, något som jag har tänkt på, just angående de kvinnliga medborgarna:
Alla har de en sak gemensamt: De är inte ”den penetrerande parten” när de har sex. Man skulle kunna säga att de är ”den uppslukande parten”.
Det är en bestickande tanke, det där. Penetrationen är, över nästan hela världen, ansedd som det främsta, starkaste, coolaste och ”armen-i-vinkel-knuten-hand-dra-armbågen-neråt-yeah!”- sättet att ligga på. Med. På. Ja, ni fattar: Något avlångt, hårt som borrar sig igenom något annat, mjukt till seger. Freud hittade på penisavunden. Varför då tror vi? Jodå, jag har funderat på det också:
Betänk för ett ögonblick: Uppslukandet. Den där känslan man kan få i orgasmögonblicket, att man kan omfatta hur mycket som helst. Sluka hela världen i fittan. Allt får plats. Den är rätt grym. Nu har jag av naturliga skäl aldrig penetrerat, men det förefaller mig ändå som om känslan av att med hela sitt jag uppsluka någonting så totalt är minst lika överjordisk som känslan av att med styrka och fasthet driva sig in i något och fylla det ända till botten.
Kommer ni ihåg den lite pajiga skräckfilmen The Blob? En röd kletig massa som rullade omkring och fastnade i folk och åt upp dem. Den blev större och större och jag minns faktiskt inte hur den stoppades. Inte så konstigt egentligen, att jag inte minns. Den var som en stor blöt rullande vulva som vällde fram och glufsade i sig allt i sin väg. Jag hejade ju omedvetet på bloben! Det var min snippa som vräkte runt, ville uppsluka allt och lämna noll spår. Om jag var säg, en vit medelklassman med noll koll på genusproblematik skulle jag vara fitträdd så det sprätte om det. Man kan ju försvinna liksom.
Hej Freud!
Nu är jag inte bara fett obeläst på just Freud utan inte heller färdig med mina argument och tankegångar. De ändras hela tiden, och det är vackert så. Inget i världen är beständigt utom förändring och det är bara att hacka i sig. Men hör ni – skaffa er ett alias. Det blir så mycket trevligare då.
So, here goes:
Jag har sagt det förut: Den positiva mentala utveckling jag tycker mig ha genomgått som vuxen känns som om den hade lyst med sin frånvaro utan barnens påverkan genom sin närvaro. Det är sorg och bedrövelse som utvecklar människan. Barn betyder många saker, bl.a. rejält med sorg och bedrövelse.
Jag tycker att jag inför mig själv har blivit en bättre, starkare, tydligare människa av att få barn. Med detta menar jag inte att de kvinnor och män som inte får barn under sina liv är mindre vetande. Vill man inte ha några, är man ändå inte förskonad från personlighetsdanande olycka. Om man önskar barn och det inte blir så, så tänker jag att man får sin beskärda del av sorg och bedrövelse till gagn för sin utveckling ändå, var så säker.
Men med ungar går det kvickt, man tvingas att möta sig själv i de värsta tänkbara situationer, om man vill eller inte, och det är inte alltid ett steppnummer vill jag lova. Så var och är det för mig, det är säkert olika för alla. Jag tror dock att det finns ett stråk av allmängiltighet där. Så mycket i vårt sociala liv går ut på att du främst är ditt yrke, dina prestationer på en jobbarena. Inte den mentala grogrund för ett gott liv du skapar för dina barn, din familj, och dina övriga närstående. Krocken däremellan är oundviklig. Detta är fortfarande ansett som ett primärt kvinnligt problem. Det är det inte. Det finns verktyg att hantera det, men de verkar inte sälja inte så mycket lösnummer. Än. Hoppas vi. Det är politik också eftersom det gäller så många, och då av tradition främst hälften av befolkningen, de kvinnliga medborgarna. Heja alla pappalediga.
Och nu till något helt annat, något som jag har tänkt på, just angående de kvinnliga medborgarna:
Alla har de en sak gemensamt: De är inte ”den penetrerande parten” när de har sex. Man skulle kunna säga att de är ”den uppslukande parten”.
Det är en bestickande tanke, det där. Penetrationen är, över nästan hela världen, ansedd som det främsta, starkaste, coolaste och ”armen-i-vinkel-knuten-hand-dra-armbågen-neråt-yeah!”- sättet att ligga på. Med. På. Ja, ni fattar: Något avlångt, hårt som borrar sig igenom något annat, mjukt till seger. Freud hittade på penisavunden. Varför då tror vi? Jodå, jag har funderat på det också:
Betänk för ett ögonblick: Uppslukandet. Den där känslan man kan få i orgasmögonblicket, att man kan omfatta hur mycket som helst. Sluka hela världen i fittan. Allt får plats. Den är rätt grym. Nu har jag av naturliga skäl aldrig penetrerat, men det förefaller mig ändå som om känslan av att med hela sitt jag uppsluka någonting så totalt är minst lika överjordisk som känslan av att med styrka och fasthet driva sig in i något och fylla det ända till botten.
Kommer ni ihåg den lite pajiga skräckfilmen The Blob? En röd kletig massa som rullade omkring och fastnade i folk och åt upp dem. Den blev större och större och jag minns faktiskt inte hur den stoppades. Inte så konstigt egentligen, att jag inte minns. Den var som en stor blöt rullande vulva som vällde fram och glufsade i sig allt i sin väg. Jag hejade ju omedvetet på bloben! Det var min snippa som vräkte runt, ville uppsluka allt och lämna noll spår. Om jag var säg, en vit medelklassman med noll koll på genusproblematik skulle jag vara fitträdd så det sprätte om det. Man kan ju försvinna liksom.
Hej Freud!
Nu är jag inte bara fett obeläst på just Freud utan inte heller färdig med mina argument och tankegångar. De ändras hela tiden, och det är vackert så. Inget i världen är beständigt utom förändring och det är bara att hacka i sig. Men hör ni – skaffa er ett alias. Det blir så mycket trevligare då.
måndag 23 februari 2009
En härlig dag i backen, go´vänner!
Finns ingen film på yours truly, tyvärr. Duschen försökte filma mig när jag stajlade i barnbacken, men det gick inte, minneskortet hade åkt ur. Sooo sorry (not).
Men sista delen av mitt andra åk i stora backen ska jag leva länge på. Tjohoooo!
Den godaste koppen kaffe på länge *uppdaterad
Jag rular i barnbacken vid det här laget och har varit oppe i stora backen två gånger. Första gången ramlade jag heeela tiden och Duschen var snäll och höll mig sällskap och peppade. Andra gången ramlade jag bara fyra gånger, men desto kraftigare. Jag hade givit mycket för att ha den sista vurpan på film: Jag åt snö i säkert 20 meter i en enda röra av snö, skidor, stavar, armar och ben. Men jag slog mig inte, det gjorde jag bara en gång, när jag föll framstupa, tappade luften och dängde i min onda arm. Då var jag så trött att jag låg kvar en stund och skrek jag att jag ville heeeem. Tanders vågade inte garva, berättade han efteråt.
* Ingen crazy-yoga blev det. Däremot bastu & folkis strax, nere i verkstaden på teatern. Najs.
Suziluz i mitt hjärta
Saab Sonett V4, 1968
Hon har skrivit en sonett den sabla haggan.En helt fantastisk sonett.
Jag hatar henne.
Min kommer att bli färdig; jag känner det, den ligger och puttrar i hjärnan om nätterna. Dessvärre kommer ni inte att få läsa den, ämnet är av alltför privat natur. Men det känns inte bra. Jag har ju flaggat fett för att det snart kommer en sonett här från Huskorsets egen horisont.
Jaha.
Det blir till att skriva en till då.
Helvete också.
Åtta Oscars till Slumdog Millionaire!
Jamen det här var väl roligt!
Redan när en Filmstjärna nära henne (med bravur, I dare say, men jag är också fullständigt okritisk när det kommer till honom) läste in boken för ett par år sedan sa Huskorset att "den här blir det Hollywood av!" Och mycket riktigt. Boken Vem vill bli miljardär? av Vikas Swarup är den mest fantastiska skröna man kan tänka sig. Fiction, fantasmer och feelgood i sin allra främsta form.
Man kan beställa boken, köpa som talbok på CD eller ladda ner som MP3 och i de sista två fallen får man sig även till livs Filmstjärnans ljuva stämma - och han får lite royalties, haha. Win-win situation.
Redan när en Filmstjärna nära henne (med bravur, I dare say, men jag är också fullständigt okritisk när det kommer till honom) läste in boken för ett par år sedan sa Huskorset att "den här blir det Hollywood av!" Och mycket riktigt. Boken Vem vill bli miljardär? av Vikas Swarup är den mest fantastiska skröna man kan tänka sig. Fiction, fantasmer och feelgood i sin allra främsta form.
Man kan beställa boken, köpa som talbok på CD eller ladda ner som MP3 och i de sista två fallen får man sig även till livs Filmstjärnans ljuva stämma - och han får lite royalties, haha. Win-win situation.
Böjda knän och tyngden på dalskidan
En gång när jag gick i gymnasiet hade jag valt slalom när vi skulle ha vinterfriluftsdag. Man fick åka buss länge. Väl framme började jag i barnbacken med knapplift. Jag satte mig på knappen och stöp ett par gånger innan den tuffa skidläraren berättade att man bara skulle luta sig lite lätt mot den.
När det var dags att ge sig upp i stora backen - som emellertid inte var särdeles stor, vi pratar Skåne här - var det T-lift som gällde. Jag skulle utmobbad åka ensam, alla andra var i par. Skittaskigt. Nå: Det gick inte ens att kliva på. Hela liftkorgssystemet fick stannas för att jag skulle ha en sportslig chans att hinna få tag i och kroka fast knäna på rätt vis. Till sist begrep jag hur jag skulle hålla i mig och sög krampaktigt tag.
Uppe på toppen hoppade jag av så smidigt jag kunde, stöp omedelbart och fick nästa T-lift i skallen med en smäll som knäckte min glasögonbågar och lämnade en treveckors svart-blåtira (men som varierade sig sympatiskt i färg, både grönt och lila och gult fanns representerade mot slutet) över halva högra ansiktet. Hela systemet stoppades igen, jag fick kravla mig undan och någon stack åt mig mina glasögon.
Då skulle jag ner också.
Idag ska jag åka slalom för andra gången i mitt liv. Det är Duschen på Parkgatan och hennes trevliga långväga besök från Norrköping, S, som fått en fix idé. Med ovan nämnda historia i ryggen är jag är glad att S är med. Hon är AT-läkare.
När det var dags att ge sig upp i stora backen - som emellertid inte var särdeles stor, vi pratar Skåne här - var det T-lift som gällde. Jag skulle utmobbad åka ensam, alla andra var i par. Skittaskigt. Nå: Det gick inte ens att kliva på. Hela liftkorgssystemet fick stannas för att jag skulle ha en sportslig chans att hinna få tag i och kroka fast knäna på rätt vis. Till sist begrep jag hur jag skulle hålla i mig och sög krampaktigt tag.
Uppe på toppen hoppade jag av så smidigt jag kunde, stöp omedelbart och fick nästa T-lift i skallen med en smäll som knäckte min glasögonbågar och lämnade en treveckors svart-blåtira (men som varierade sig sympatiskt i färg, både grönt och lila och gult fanns representerade mot slutet) över halva högra ansiktet. Hela systemet stoppades igen, jag fick kravla mig undan och någon stack åt mig mina glasögon.
Då skulle jag ner också.
Idag ska jag åka slalom för andra gången i mitt liv. Det är Duschen på Parkgatan och hennes trevliga långväga besök från Norrköping, S, som fått en fix idé. Med ovan nämnda historia i ryggen är jag är glad att S är med. Hon är AT-läkare.
söndag 22 februari 2009
Nygammal kärlek
Cecilia Nordlund har alltid varit bland de allra grymmaste.
Ny skiva nu.
En låt heter PC Rape.
Hon är ett jävla geni den här bruden.
Cilihili.
lördag 21 februari 2009
Ars longa, vita brevis...
...stämmer särskilt väl in när det kommer till sonetter.
Det vete håken om jag kommer att hinna få ihop den jag håller på med under mitt korta liv.
Inte konstigt att de inte är på modet, sonetterna.
Men, vad vet väl jag, jag har ju ingen som helst koll på vad som gäller i poesikretsar.
Jag menade mer på modet som...hiphop eller spoken word. Haha.
Nu skriver jag bara här för att komma undan den där sabla sonetten.
På´t igen.
Det vete håken om jag kommer att hinna få ihop den jag håller på med under mitt korta liv.
Inte konstigt att de inte är på modet, sonetterna.
Men, vad vet väl jag, jag har ju ingen som helst koll på vad som gäller i poesikretsar.
Jag menade mer på modet som...hiphop eller spoken word. Haha.
Nu skriver jag bara här för att komma undan den där sabla sonetten.
På´t igen.
I shall definitely NOT compare thee to a summer´s day
Om haiku är knepigt men kul, så är sonetter knepigt men kul - med en kniv. Sannerligen, jag börjar hatälska här. De ska ju rimmas, fanskapen.
Den här fanns under "sonett" på Wikipedia och är skriven av Carl Wilhelm Böttiger :
Den här fanns under "sonett" på Wikipedia och är skriven av Carl Wilhelm Böttiger :
Sonetten beskriver sig själv.
- Sonetten vandrar lekande, men värdig
- och elvastavig, fram i fjorton rader.
- Man ansett har Petrarca för dess fader.
- Nu är den första kvadrenarien färdig.
- Den andra börjar. Fortsätt den ihärdig!
- Och, fast dig locka rim i myriader
- de samma rim du åter måste ha där,
- och det är svårt, om icke Febus lär dig.
- Nu komma två terziner med på slutet.
- Vad de ha där att göra, ej du fråge,
- men lär att fläta dem sju skilda sätten!
- Så blir det hela vackert sammangjutet,
- och under rimmens konstigt välvda båge
- går fullväxt fram den klingande sonetten.
fredag 20 februari 2009
Bohemian Raspberry
Min uppkoppling och även mobilens täckning kukade ur ordentligt idag och i kväll. Nu har jag fått lite styr på det, men jädrar anacka vad det kändes ensamt där ett tag. Mina annars så trogna vapendragare här i Sundsvall, Duschen på Parkgratan & Tanders, har båda långväga besök i helgen. Och Filmstjärnan skulle dricka öl med Triss-Ola, så mig ville han bara prata med en liten stund. Uff.
Jag fick gå och köpa glass och kolla på Let´s Dance. För att depraveringen ska bli fullständig kan jag meddela att glassen var Ben&Jerrys och att jag helhjärtat håller på Morgan Alling.
Men inget ont som inte har något gott med sig (nu syftar jag på frånvaron av internetuppkoppling)!:
Jag har blivit intresserad av sonetter.
Jag fick gå och köpa glass och kolla på Let´s Dance. För att depraveringen ska bli fullständig kan jag meddela att glassen var Ben&Jerrys och att jag helhjärtat håller på Morgan Alling.
Men inget ont som inte har något gott med sig (nu syftar jag på frånvaron av internetuppkoppling)!:
Jag har blivit intresserad av sonetter.
torsdag 19 februari 2009
Veckans Logepyssel
Kostar kropp å va på topp, krävs en hjärna för å va en stjärna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
