Just nu, Aschebergsgatan

Apropå Norén och att jag inte kan mobilblogga utan att ta en bild: Det slog mig just att jag inte är rädd för döden. I alla fall alldeles för lite, för det får väl närmast räknas som tjänstefel i min bransch att inte vara det.

Än så länge är saknaden under kontroll. Lätt.

Carl Bildt virtuellt bortgjord IRL

Det är roligt att tänka på.

Men ingen kommer heller att snedkrama eller blötpussa mig

Jag ska vara ensam hemma i FEM dagar! Filmstjärnan och Ongarna har åkt till Stockholm för att åka ut med Farfars & A-S fina segelbåt. Egen lillsemester hemma. I vår ljuvliga trädgård och vårt obeskrivligt skitiga hus. MEN:

* När jag dammsugit kommer det att vara rent i flera dagar.

* Saker kommer att ligga kvar där jag lagt dem.

* När jag lagt undan saker kommer inga nya att tillkomma i deras ställe.

* När jag städat barnens rum kommer de att fortsätta vara städade.

* Ingen kommer att strö varken kläder, kritor, lego, äppelskrottar eller öronproppar på min stig.

* (Ingen kommer heller att strö rosor på den eftersom jag räknat fel på det gamla beprövade bladlus-receptet med ättika, grönsåpa & vatten och alla skott & knoppar på klätterrosorna är nu bruna och förtorkade. Väldigt O-Huskorsigt, jag brukar lyckas med allt hushålligt jag företar mig. Men, jag skyller på att jag är trädgårdsrookie.)

* Ingen kommer att väcka mig kl 06.00. Jag har fyra - FYRA - sovmorgnar framför mig. Det är det mest otroliga, faktiskt. Fast jag gissar att jag kommer att vakna ändå vareviga dag vid halv sju och yrvaket undra en stund...innan jag somnar om.

Vi kallar den Hänt Extra De Luxe

Filmstjärnan läser högt ur Norén ibland en stund innan vi somnar. Dagboken, alltså.

Han skriver sådant man kan tänka om människor, men aldrig skulle säga. Folk är förbannade, de tycker väl att han hänger ut dem och förtalar dem. De glömmer att vad man säger om någon säger mer om en själv än om personen man förtalar. De ser inte att den som LN egentligen skickar till schavotten är...LN.
Jag vågar sätta mitt liv på att det är ett faktum LN själv inte glömt. Jag tror t.o.m. att det är det som är själva syftet med den här boken. Det är jag säkert inte först med, eller ens ensam om att tro, men eftersom jag inte läser litteraturkritik så ofta, tycker jag ändå att jag kommit på det själv.

Damn, vilken konstnär.

Fast han har fel i fråga om skådespelare: Han vill ha skådespelare som ger upp sitt liv för att jobba med honom.
Det är mycket konstigt.
Att Sveriges främsta regissör/dramatiker inte begriper att någon som givit upp sitt liv inte är en dynamisk, trygg person med tillgång till alla sina sidor.
Jag skulle gärna jobba med Norén men jag skulle aldrig ge upp mitt liv för att arbeta med honom. Då skulle jag ju inte ha något liv att ge i arbetet?
Jag kanske har missförstått.
Läs om, läs rätt.

Men vissa regissörer är de facto intresserade av att skådespelare ska vara rädda/otrygga som personer. Jag undrar så varför. Ett enkelt svar är att de då behåller kontrollen. Om jag givit upp min trygghet är arbetet min enda fasta punkt och i vår osäkra teatervärld är den inget jag själv råder över. Därmed blir regissören en sorts förälder som jag kan luta mig mot och vara allt skyldig. Det ger honom/henne en känsla av makt, betydelse och mandat att manipulera.
Det är ett socialt spel, inget som hör hemma i konsten.
Det sociala spelet är f.ö. den svåraste fienden i mitt konstnärsskap. Och i många andras, men det är jag inte säker på att de vet om. Fast jag hoppas det.

Jag undrar om det är det han vill åt, Norén. Så måste det vara. Sitt eget spel och revirpinkande.

Bra där, Norén. Ut med skiten, ut att torka i solskenet och låt ligga. I sinom tid blir det gödsel av allithop.

Torsdag Mors Dag?

Den här stod på hallmattan när jag kom hem från Stockholm i torsdags. Jag har nog inte blivit så prilligt glad för en oväntad present sedan jag var liten! Sedan glömde Filmstjärnan av själva Mors Dag, men det kan också kvitta. För jag fick en Speedheater! Här ska skrapas norrfasad!

Nu har vi snart lagt rabarber på alla tomma glasburkar här hemma.

Se Palmes sista film

Om man är en kulturintresserad drönare utan mål och mening med sitt liv kan man med fördel bänka sig framför SVT 1 idag kl 14.15, avnjuta Suzanne Ostens film Bröderna Mozart, skaffa sig det och ett gott skratt på köpet.
Filmens manus lär springa ur en erfarenhet Osten gjorde som regissör på Storan i Göteborg (Operans gamla scen). Ännu mer pikant skvaller säger att det var mycket som fick strykas i filmen eftersom det var för bisarrt. Trots att det hade hänt i verkligheten. Jag vet ingenting, inga ord efter mig, men det går tydligen fortfarande omkring operasångare i Göteborg med vilka man icke kan skoja om den här filmen. Det är roligt att tänka på. När man är en kulturintresserad drönare som vill ha mål och mening med sitt liv.
Som bonus får man se en halledudane-ung Björn Kjellman i en avancerad statistroll (avancerad statistroll = du är i bild, men har inga eller få repliker och är halvt skymd/är ur fokus/står med ryggen åt. Min specialitet!) som är så liten att han inte ens listas i rollistan på Wikipedia.
Om man inte har någon som helst erfarenhet av hur det går till på en teater kan man i princip betrakta filmen som en upplysande dokumentär.

Liten skördefest

Gissa saften

Huskorset gör en Barlach: Först en lätt lunch på rester, sen kör vi. Jävlar om jag inte ska ha en hackeblåsa innan kvällen!

Vissa sittplatser har inte det där lilla extra.

Gud vad det är tråkigt att åka tåg utan tidsfördriv. Och säg inte att jag kan göra en sådan där inre resa för jag har rest i mitt inre så det räcker i två DAGAR. Allt jag nu begär är en grogg och en skvallertidning. Får man det? Inte då: Drickyoghurt, en hitte-expressen och kexchoklad.
Som någon sa: En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj.

Note to self:

Att ALLTID, vid Stockholmsbesök, promenera till Blå Porten för fika eller lunch. Med trevligt sällskap och en gnutta sol är det lika svårslaget som en Perella i Belgrad. Nu far jag hem igen.

Jag vet att jag skulle

De små uppstickande plupparna förhindrar effektivt ett ohejdat rutschande i rusningstid. Synd, när man tänker efter.

Förbannade tjyvindustridesignsamhälle!

Det jag gillar mest med SJ Bistro är deras brickor. De där med de geniala små utvikningshörnen som gör att man kan surfa genom vagnarna på X2000 balanserandes laptop, latte och larvig macka med försumbar spillkoefficient. Jag tror att jag gillar dem främst för att de inte finns någon annanstans i min närhet. Det finns så mycket som kan fås tag på var och när som helst (som jag visserligen skulle höja otåliga ögonbryn åt om det försvann): 7-11, div. latteställen, tv, apotek, micro, bankomat, internet&mobiltelefoni, etc. Men brickorna på SJ är en unik företeelse. Speciellt uttänkta och med en specifik funktion. Det känns bra. Praktiskt. Meningsfullt.
Bisarrt att tänka på att det mycket väl kan vara kostnaden av produktutvecklingen av brickan som omöjliggör tillhandahållandet av anständig fika i själva bistron.

Hahahaha!

Bistromacka m salami o färskost. Kära SJ Bistro: Ta inte 24 spänn för CRAP! Ta 50 spänn och er själva i kragen.

Till Erika

...som grattis på namnsdagen. Eftersom han verkar ha hoppat av Fejankarusellen får man ta till sin blogg. Andra namnsdagspersoner får gärna nappa åt sig en blomma de med.

Chokladfondue och sprit

Det är klass på det här dopet!

Man tackar!

Ljuv musik

Jag är på väg till ett dopkalas och lyssnar på musiken till filmen Masjävlar. Den är bara så bra! Anders Nygårds heter kompositören, tillika musikanten och glömmer ni bort det gör det nog inte så mycket. Han kommer att låta tala om sig fler gånger, det är jag säker på.

Vilken dag!

...och när jag kom hem hade jag fått post!